Ronald Reagan är fortfarande president i världens mäktigaste land, och det är Sovjetunionen – och inte USA – som skjuter och skövlar uppe i de höga bergen i Afghanistan. Och i grannlandet Pakistan härskar general Muhammad Zia-ul-Haq alltsedan han tillgrep makten genom en militärkupp. Vid Pakistanska Flyvapnets Officersakademi möter vi den unge kadetten Ali Shigri. Det är sannerligen ingen bra dag i hans liv. Tidigare har han trivts och funnits sig väl tillrätta med det militära livet. Han kommer från en välbärgad familj och hans avlidne far, Överste Shigir, betraktas som en hjälte, en legend inom krigsmakten – trots att han tog livet av sig genom att hänga sig i takfläkten på sitt kontor.

Ali Shigri har haft det lättare än de flesta att få befordran och de bästa uppdragen. Hans fars namn och rykte vilar tryggt över hans militära karriär. Dagen då allting förändras tillhör han en minst sagt excentrisk grupp, som leds av den amerikanske instruktören löjtnant Bannon. De övar "tyst exercis". Att kunna ge och förstå order utan att någon yttrar ett enda ord. Varifrån idén kommer är inte alldeles lätt att fastställa, men löjtnant Bannons hejdlösa dryckesvanor och glädje över de starka haschcigarretterna är säkert en bidragande orsak.

Mohammed Hanif har skrivit en ovanligt övertygande och – trots ämnets allvar och tragik – ytterst underhållande debutroman. "Mangon som sprängdes" är dess titel och är elegant översatt till svenska av Johan Nilsson. Mohammed Hanif, född 1965, har själv ett förflutet inom det pakistanska flygvapnet, även om han sedan flera år arbetar som journalist åt främst engelskspråkiga tidningar som The Washington Post och Newsline.

Dagen då vi möter kadett Shigri börjar med att han vaknar på logementet och upptäcker att hans kamrat Obaid-ul-llah är försvunnen. Ingen vet vart Baby O, som han kallas, har tagit vägen. Misstankarna riktas omedelbart mot Shigri som fängslas och snart förs till de mörka fängelsehålorna i det imponerande och vackra Lahorefortet.

I ett palats flera mil därifrån sitter general Zia och lusläser de stenhårt censurerade tidningarna och markerar varenda överträdelse mot islams läror och hans personliga dekret med rödpenna för att Informationsministern senare ska kunna ta redaktörerna i upptuktelse.

På ett otvunget sätt blandar Mohammed Hanif händelser i den storpolitiska hetluften med triviala och smått absurda vardagshändelser. Skildringen av slitningarna mellan general Zia och hans hustru är skrivna på ett sätt som lyckas förena komik med den mörkaste tragik.

Den yttre ramen i händelseförloppet, som leder fram till att general Zias plan störtar med bland annat den amerikanska ambassadören Arnold Raphael ombord, ligger nära den historiska verkligheten. Flygplankraschen skedde den 7 augusti 1988. General Muhammad Zia-ul-Haq hade då suttit vid makten i elva år.

Mohammed Hanif driver hänsynslöst med den politik som president Zia förde. Under hans år vid makten genomfördes en rad åtgärder styrda av religiösa motiv. Koranen och sharialagen fick en central plats i rättsväsendet. Salât, de fem dagliga bönerna, blev obligatoriska i hela landet. Och inte minst armén förändrades i grunden genom att i stället för att rekrytera officerskåren från den engelsktalande och västinfluerade överklassen hämta aspiranter från andra samhällsklasser och även den militära utbildningen genomsyrades av Islam.

"Mangon som sprängdes" bjuder på fängslande läsning om en hård och på många sätt grym tid i Pakistans historia. Men det går inte att frigöra sig från att "Mangon som sprängdes" rakt igenom ger intryck av att vara en ytterst amerikansk roman. Den påminner om en orimlig korsning mellan Joseph Heller, John Irving och E. L. Doctorow med några bittra stänk av Kurt Vonnegut. Den stegrar intensiteten på samma sätt genom att vrida upp en redan sjuk verklighet ytterligare några grader i dråplig slapstick och renodlad absurditet.