Skrattsuccé för teflopp

Denna sexfaldigt Guldmaskbelönade uppsättning (som efter New York-premiären år 2001 inte mindre än tolv Tony Awards) tar väl tillvara den från film till musikal lätt omstuvade handlingen med fokus på den underkuvade medelmåttans chans att uppleva sin livsdröm. Här förverkligat till Broadwayproducent genom den cyniske, korrumperade, manipulerande Max Bialystock, som klarar livhanken genom att mot betalning ge pilska damer över 80 år små teatraliska upplevelser.

Det är då Bloom under sin revision hos Max upptäcker möjligheten att "någon oärlig" med lite "falsk matematik" kan göra en större förmögenhet på ett garanterat teaterfiasko än med succé.

Musikalens enda egentliga kvinnoroll görs av Malmöaktrisen Sofie Lindberg (efter Christine Meltzer i Stockholm och Pernilla Wahlgren i Göteborg).

Hon övertygar med karisma och karaktär den svenskspråkiga amazonen som äter sju sorters sill, lapskojs och stekt dalahäst till frukost efter morgonens skidlopp.

Skådespeleriet är överlag klockrent, humoristiskt lekfullt och fångar snabbt in publiken. Samspelet är tätt – mimik, repliker, kroppsspråk och blickar talat tydligt om vad karaktärerna triggar igång hos varandra.

Allt från suveräne Claes Malmbergs pompösa cyniker med stort hjärta, Kim Sulockis identitetssökande revisor med snuttefilten ständigt beredd som tröst, charmige Magnus Härenstam i de dubbla rollerna som musikalens dragqueen; regissören Roger de Bries, och som musikal-Hitler och Henrik Hjelt som hans ännu fjolligare sekreterare till Månsson som bland annat avgudar sin Führers konstnärlighet ("Han kunde måla ett helt hus med två penseldrag!") och får en showstopper när han koreograferar producenterna i Führerens "Der Guten Tag Hop-Clop".

När allt rasar samman, premiärsuccéen är faktum, och hans älskade Führer blivit grovt förlöjligad motiverar han sitt rytande pistolhot med: "Ni gjorde narr av Hitler" och får till svar "Han behövde absolut ingen hjälp!"

Calle Norléns skruvade bearbetning av originalmanuset har många sådana fullträffar.

Dessutom trängs många av Mel Brooks härliga sånger med varandra om applådutrymmet – allt från filmoriginalets "Det våras för Hitler" och "Fångarnas kör" till Sofie och Kims kärlekskutter i "Din blick" och allra bäst Claes ångövertalning till Kim - "Det är möjligt".