Ett styrkepass med Robinson-Ehrling

Jag blåste upp min överkropp och följde med honom ner i omklädningsrummet. Jag hade med mig två stycken Allehanda-tröjor av god civil kvalité: Ehrling fick med god marginal plats i den stora (s), medan jag själv tvingades olja in överkroppen för att kunna åla mig in i min som var extra, extra liten (XXL).

Vi går ut i träningslokalen, Ehrling ger några syrliga kommentarer till folk som lyfter sig röda i nyllet när vi passerar dem. Ja, risken för att drabbas av akut järnbrist i denna omgivningen får väl anses vara minimal.

Ehrling tar tag i ett par stora hantlar och jonglerar med dem som om vore de tillverkade avbalsaträ.

– Jag har många kilos startsträcka", säger han och skrattar.

Själv känner jag på samma viktklass som Ehrling, men påpekar att jag har "musarm" och bläddrar mig med rask takt igenom hela högen utan att hitta något i min storlek. Han köper inte det där med musarm, men blir lite fundersam när jag påpekar att jag faktiskt druckit ett glas svagdricka till middagen.

Ehrling går in i ett annat rum och återvänder i raskt tempo med en respektingivande lila hantel: "Ta den här, det är nog din viktklass, den är sådana som jag brukar peta tänderna med" skrattar han.

Hans armar är tjocka som telefonpålar och 1975 fick han utmärkelsen "Världens bästa armar" vid WBBG:s Pro Mr World 1975 i New York. I tidskriften "Muscle & Fitness" skrev de att Ehrlings armar är oslagbara.

"Känn här påg", säger han och spänner sina biceps. Och jo, jag kan intyga att musklerna är hårda som senapskulor.

Därefter går vi in bland träningsmaskinerna, jag är skeptisk till sådana maskiner eftersom de ser lömska ut och faktiskt liknar stora musfällor som bara väntar på att slå ihop. Vi tränar ett bra tag. Vi och vi, ska sanningen fram – och det ska den väl? – så är det faktiskt mest Ehrling som sliter, drar och lyfter i allt han får tag på.

Hur var det att delta i Robinson?

– Det var kul. Jag hade egentligen bara en enda tanke, och det var att gå ut med hedern i behåll.

– Det var en mycket trevlig upplevelse på det stora hela. När jag låg och tittade upp på stjärnorna på kvällarna, och tänkte på att jag faktiskt var rätt så långt hemma ifrån, men att det var samma stjärnor som lyser hemma som där, det var en ganska häftig känsla.

Har man tillgång till mat?



Nej du. Man fick ta vad som fanns till hands. Jag åt spindlar, musslor och sniglar, men det var inga problem eftersom jag är van vid att gå på diverse dieter. Det var betydligt värre för en del andra deltagare.

–

Klarade du dig utan snus?

– Inga problem, jag tänte inte ens på det. Det allra värsta var nog att jag inte hade tillgång till dusch. Jag som tränar så mycket är van vid att gå och lägga mig nyduschad, det hade man liksom ingen chans till på ön. Man badade helt och hållet i saltvatten och luktade därför förmodligen riktigt vidrigt mellan varven.

Hur var dina medtävlare?

– Jag har, helt ärligt, bara positiva saker att säga om mina medtävlare. Men det är ju klart att åldersskillnaden gjorde att man såg på en del saker och ting lite annorlunda. De andra var för det mesta tillsammans hela tiden men jag drog mig ofta undan en stund på kvällen och satt och mediterade.

Lärde du dig någonting under Robinson-tiden?



–

Ja, det var en intressant erfarenhet. Människor blir ganska snabbt väldigt primitiva och gör de mest konstiga saker för att överleva och för att få fördelar. Har man varit med om en liknande situation har man förmodligen lättare att förstå vad det är som händer med folket i New Orleans.

– Nä du, nu måste jag träna, säger Ehrling plötsligt och reser sig upp och spänner musklerna så att tröjan spricker med ett ritschande ljud. Hela lokalen stannar upp.

Efter i kväll kommer Ehrling för all framtid att vara känd som Robinson-Ehrling, själv kommer jag för all framtid att vara känd som Fredag, åtminstone nere på Nautilus.

En sak till: Heavy Metal i den här varianten är definitivt ingenting för mig.

Lars Yngve