Jörn Donners nya bok I min fars fotspår är ett praktverk, åtminstone i den meningen attformatet är stort, bildmaterialet rikt, layouten vacker och förslagssatsningen imponerande.

Boken handlar om fadern och språkforskaren Kai Donner som under åren 1911–14 gjorde två resor till Sibirien och där studerade ursprungsbefolkningens liv och språk. Sonen Jörn korsar hans spår och besöker Sibirien i vår egen tid men hans kommentarer förtydligar knappast bilden av fadern och hans resor.



Fadern dog när Jörn var två år. "Jag vet inte vad det har betytt för min del", påpekar Jörn, men gör sedan inget riktigt försök att ta reda på det, han verkar egendomligt lam och bortvänd. Ändå meddelar han att detta länge varit ett stort projekt för honom, ett uppdrag som han gav sig själv för många år sedan.

Han följer visserligen Kais sibiriska spår men tar i regel upp andra trådar; han kan börja berätta om minoritetsspråkens hotade ställning i världen, det moderna resandet eller svenskans hotade ställning i Finland. Det är som om han sitter med fadern vid ett sentida bord men inte har någon lust att lyssna på honom; i stället tar han själv upp andra ämnen, nästan om vad som helst, och pratar på.

För lite i hans egna texter kastar helt enkelt ljus över Kai, de snarare skymmer honom.

Och dagböckerna, Kais minnesanteckningar från de sibiriska resorna 1911–13 och 1914? De vittnar om nomadernas fasanasfulla umbäranden – med ohyra, smuts, hunger, bottenlös fattigdom och superi, alltsammans inramat av en rent ohygglig köld. Magen är "i vildaste oordning", skriver Kai 1913, ögonen "värka fruktansvärt av röken som fyller kåtan", några av hans tänder ha "spruckit till spillror", han är "halvt uppäten" av löss och ohyra. Ändå är han i just det dagboksavsnittet glad. Det är nämligen bara 20 grader kallt ute! Ibland kan det bli minus 55 och då förfryser han händer, näsa och fötter. Och konjaken måste han äta! Den har frusit till is.



Anteckningarna vittnar om rätt misslyckade resor där nästan allt handlar om att överleva, även om det finns en del sociala och sociologiska observationer som rör de samojeder han lever med. Men skildringen av de fruktansvärda strapatserna känns inte litterärt eller stilistiskt oumbärlig.

Och bilderna? De är stort uppdragna, en sorts vardagliga och anspråkslösa ödemarksbilder men människorna har det allvar och den värdighet som ofta återfinns på äldre fotografier.

I ett avslutande kapitel om den finska frigörelsen dömer Jörn fadern rätt hårt – han var en "konspiratorisk springpojke" och feltänkare. Han tycks vara besviken på sin far på ungefär samma sätt som alltför ambitiösa föräldrar blir besvikna på sina barn.

Dan Sjögren