Rocken saknades i Rhapsodyn på Vångavallen

Den humoristiska introduktionsfilmen sjösätter det lagom ironiska pirattemat, och presenterar förstås även hela sjörövarensemblen under ledning av Jolly Robert själv. Ett rätt kul koncept såhär i Carribean-tider, men Sparrow-paltorna åker inte oväntat av efter första låten.

Den anlitade artistskaran håller i sedvanlig ordning synnerligen hög klass. Sarah Dawn Finer och Gunilla Backman är definitivt "€Dreamgirls"€ i mina ögon. Två av landets största röster, och vardera med fängslande scennärvaro. Medleyt på klassiska pophits från ABBA till Madonna är dessutom en klockren inledning, som sparkar igång rekordpubliken betydligt bättre än det sjabbiga lokala försöket.

Sedan rullar det på med ett par förhållandevis stillsamma nummer. Wells får med sig åskådarna (och strålkastarna) i en allsång av lätt jazziga Little Joe from Chicago, och det bejublade pianot får sig en hejdundrande smeksam kärleksförklaring av stjärnskottet Hanna Lindblad. Ett namn jag definitivt inte glömmer bort fler gånger.

Specialinbjudne Tommy Körberg äntrar scenen första gången redan efter dryga tjugo minuter, och lyckas ta sig igenom schlagerklassikern Stad i ljus utan någon nämnvärd höjning och med ett märkbart uttråkat ansiktsuttryck. Men när han sedan återkommer en bit in i den andra akten är han på bettet igen, och sjunger ut i mer stämningsfull bluesrock. Och visst kan karln skämta till det också, och om ett så laddat ämne som könsroller dessutom. Vågat, men han gör det med en stor portion självironi, och man skrattar sig halvt fördärvad.

På den komiska fronten är konkurrensen dock stenhård. Kalles Kaviars egen maskot, alias Johan Glans, tillåter sig att på hemmaplan ironisera över de språkliga förväxlingar som ofta präglar den så uppenbart svårförstådda skånskan som dialekt. Han driver även ordentligt med sig själv, vilket alltid är ett effektivt knep. På två kvartar lyckas Glans avverka allt från korvkiosker och obefintlig solbränna till fyllefester och fiskars befruktning.

En fyra timmar lång konsert riskerar lätt att bli väl så maffig om man inte varvar de musikaliska orgierna med andra inslag. Därför är det ett utomordentligt smart drag av Robert Wells att varje år bjuda in minst en stå-uppare till Rhapsodyturnén. Det blir ett välbehövligt avbrott från den så uppslukande musikupplevelsen, precis som de häpnadsväckande luftakrobaternas gardinlek.

Men för att återgå till den musikaliska avdelningen så fanns det en sak som i allra högsta grad saknades. Nämligen Rock. Visst, Gunilla Backman pryder vilken scen som helst likt en skönsjungande galadrottning, och Sarah Dawn Finers ljuvliga festivalballad I remember love får ett helt nytt liv när den backas upp av en hel orkester. Det är inget fel på insatserna som sådana. Men tillställningen går trots allt under titeln Rhapsody in ROCK.

Jag har inte sett Rhapsody in rock på livescenen tidigare, men hade ändå fått intrycket av att det var mer drag i konserterna. Det är ju medryckande rock '€™n'€™ roll som publiken betalt pengar för, inte en såsig genreblandning som på ett löjligt uppenbart kommersiellt sätt försöker tillfredsställa alla smaker på en och samma gång.

Pablo Cepeda må vara en utmärkt trumslagare, men hans lågbudgetschlager (som mycket riktigt floppade i fjolårets festival) känns endast som poänglösutfyllnad. Ja, det gör förresten hela latinopotpurrit.

Och Raymond Björling, den mannen är ju inget annat än pinsam, och då syftar jag ändå inte på hans obegripliga slips. Han försöker desperat följa i sin farfars fotspår, men ligger så många oktaver under dennes kapacitet att de högsta tonerna blir gränslöst falska. För övrigt ställer man inte en operasångare på en utomhusscen inför 10 000 åskådare, om han inte faktiskt heter Pavarotti.

Den andra akten lyfter dock föreställningen påtagligt, och rocken gör sig påmind. De rena instrumentala numren är en ren symfonisk njutning, och när Wells helt plötsligt klonar sig själv på de bägge videomonitorerna och river av en kavalkad av fyrtio kända pianomelodier slås man av vilken fantastisk hantverkare karln är. Finns det något han inte kan göra med en flygel?



Oscar Sundell

oscar.sundellhotmail.com