I tv dräller det av olika amerikanska och engelska kriminalserier. Det är utredare i olika städer och på olika nivåer som löser brott genom kriminalteknik eller vanligt polisarbete. Varje avsnitt handlar om ett brott som vi följer från utförandet fram till upplösningen då brottslingen alltid avslöjas.

Det är i huvudsak polisarbete vi följer men också interiörer från polismännens och brottslingarnas vardag och privatliv. Det går på runt 50 minuter och tv-serierna har inga andra ambitioner än att underhålla med våld och problem för en stund. Vi glömmer dem i samma ögonblick som eftertexten rullar.

På samma sätt är det med Liza Marklunds krimiböcker och i synnerhet den senaste, Livstid. Ett brott begås, polisen utreder, reportern Annika Bengtzon utreder, privatlivet för de inblandade trasslar till sig, intriger frodas och till sist kommer upplösningen och Annika Bengtzon har återigen löst ett fall.

Själva storyn är intrikat: En känd polisman mördas i sitt hem, hans fru, som också är polis, finns också i lägenheten men deras son är borta. Hustrun blir misstänkt för mordet eftersom mannen sköts med hennes tjänstevapen. Sonen är fortfarande försvunnen.

Annika Bengtzons hus brinner ner, hon räddar sig själv och ungarna. Hennes man Thomas, är hos sin älskarinna. Annika sviks av sin bästa kompis och skilsmässan från Thomas rycker allt närmare. Dessutom blir Annika misstänkt för att ha anlagt branden i sitt eget hus och försäkringsbolaget kinkar.

Som ett sidospår får vi följa Annikas make Thomas när han arbetar på departementsnivå med att karlägga vad det kommer att kosta att ta bort livstidsstraffet. Men de partierna känns bara irriterande, vi vill förstås tillbaka till de verkliga intrigerna: Vem sköt den kände polismannen, var är sonen, kommer Annika Bengtzon att åtalas för mordbrand, stannar hennes make Thomas hos sin älskarinna?

Polisen låser sig till en inriktning av utredningen och missar därför det riktiga spåret. Det gör inte Annika Bengtzon som med hjälp av sin dator nystar upp fallet och driver det till sin lösning. Slutet gott, allting gott. Eller?

Det här är en bagatell ämnad att förströ några timmar i hängmattan eller i soffan, med ett glas vin vid sidan, eller en stund innan man ska sova. Det rullar på i lagom fart och vi får lagom doser av kärlek, hat, vansinne och annat som hör livet till. Ja, precis som ett avsnitt av en amerikansk tv-serie på 50 minuter. Underhållning, that"s it!



Robert Dahlström