Under loppet av ett drygt dygn fällde 772 engelska och 311 amerikanska bombplan 3 500 ton. Enligt senare beräkningar förstördes fjortontusen hem, sjuttiotvå skolor, tjugotvå sjukhus, nitton kyrkor och fem teatrar. Händelsen har på många sätt blivit emblematisk. Minns bara Kurt Vonneguts roman och mäktiga anklagelseskrift Slakthus 5.

Bombningen av Dresden har fått symbolisera de godas onödiga ondska.

Det råder ingen tvekan, knappt heller någon diskussion, om att bombningarna av civila i Dresden, Hamburg, Berlin och andra tyska städer var ett brott mot gällande krigslagar. I den bedömningen är de flesta historiker överens. I sin nya bok, Avsikt att förinta, återvänder Sven Lindqvist med mäktig indignation till de engelska bombningarna av Tredje Rikets städer.

Avsikt att förinta, som kommer ut idag, är någon sorts klippbok över världens elände, orättvisor och missförhållanden. De flesta bidragen tycks vara olika tal som Sven Lindqvist blivit inbjuden att hålla vid mer eller mindre högtidliga sammankomster. Det inger ett milt paradoxalt intryck, att vara kringresande festtalare i mänskligt elände, lidande och historiska massakrer. Dessutom koketterar Sven Lindqvist med en artikel som uppenbarligen blivit refuserad av Dagens Nyheter. Det upprepas på flera ställen i den lilla boken. Så även här, i denna ytterst viktiga fråga, är Sven Lindqvists indignation den största i Norden.

Ty det råder ingen tvekan om att Sven Lindqvist idag intar rollen som den gamla vänsterns främste och mest ompysslade guru. Damer, som en gång svepte sig i palestinasjal och kastade sin behå, får idag något tårögt och dimmigt i blicken bara de hör hans namn nämnas. På samma sätt som idag åldrade män, som då när det begav sig stod med sina hemstickade skägg och fladdriga plyschbrallor uppe på stencilbarrikaderna, tittar upp från alla papper med sina feta privata pensionsfonder och ler en aning fånigt.



När man läser Avsikt att förinta går det inte att frigöra sig från tanken att livet är lätt vid skrivbordet. I den längsta artikeln, Bombardrömmen, där Sven Lindqvist likt en sträng magister ska gå till rätta med den engelska krigspolitiken. Han gör det genom att kritisera tre engelska historiska arbeten, skrivna av Mark Conelly, Frederick Taylor och Robin Neillands. Bombningarna av till exempel Dresden var ett krigsbrott mot gällande lagstiftning. Det var grymt. Det var vedervärdigt. Men huruvida det, med krigets egen grymma logik, var onödigt är en helt annan fråga. Sven Lindqvist avfärdar alla möjligheter att förstå varför bombningarna genomfördes. Han demoniserar, i stället för att försöka förstå och förklara. Han fördömer i stället för att föra sina analyser längre än till just den punkt där han tycker att han kan fälla sitt domslut.

Här är Sven Lindqvist - som så ofta - förblindad av sin egen indignation, sin självupptagna rättfärdighet och en vilja att alltid vara den som har allra mest rätt. Han bär en sorts praktiska moraliska skygglappar som tycks utmärka den helyllevänster han representerar. Det är snudd på så att man vill gå fram till författaren där han sitter och viska i örat: ''Men snälla rara fabror Sven, det var faktiskt krig."

För att nämna några oomkullrunkliga fakta - fakta vilka Sven Lindqvist inte nämner med ett ord och som för övrigt tas upp i samtliga de tre böcker Lindqvist kritiserar. Dresden var redan före maktövertagandet 1933 ett av nazisternas starkaste fästen. Järnvägsknuten i Dresden var av stor betydelse för att den tyska armén skulle få fram trupper och vapen till fronten. Här fanns en betydande krigsindustri, vital för den tyska krigsapparaten. Och, kanske mer avgörande, Röda armén som ryckte framåt genom Tyskland bad uttryckligen engelsmännen att bomba Dresden för att minska det militära motståndet.

Där fakta och verkligheten inte stämmer överens med Sven Lindqvists moraliska karta, följer han på klassiskt militärt manér hellre kartan. Det är, milt formulerat, inte direkt förtroendeingivande. Men jag är övertygad om att den lilla skriften Avsikt att förinta blir en framgång. Den invaggar, om inte annat, läsaren i den gamla omhuldade men likväl bottenfalska föreställningen att Sverige minsann är en moralisk stormakt.



Crister Enander

enander@kajen.com