Från vänster räknat: Kristina Hellgren, Lotta Carlén, sopraner, Eva Ribbing, Ellika Ström Meijling, altar, Staffan Solén, Johan Linderoth, tenorer, Per Ferne-sten, Tor-Björn Hermansson, basar framför körledaren Peter Wallin. Bild: Ingvar Wickander

Skönsjungande kör från Malmö

Text: Ingvar Wickander
Publicerad 30 augusti 2008 10.23 Uppdaterad 15 juli 2010 1.50
Större eller mindre text

Konsert.
I Sverige är körsång en uppskattad konstform. Nära en halv million svenskar ägnar sig regelbundet åt någon form av stämsång. När kantorerna på Österlen arrangerar en körfestival brukar därför intresset vara stort.
Det blev också trångt i kyrkbänkarna i Kverrestad när Vox Scaniensis från Malmö för tredje året i följd delade med sig av sin sångkonst. Gruppen som normalt består av sex sångare var den här gången utökad till en dubbelkvartett med två röster i varje stämma. I botten av denna stämväv låg tvenne stadiga basar och däröver glänste två tenorer, varav den ena med en alldeles särskild lyster. Två riktigt välsjungande altar förtätade klangbilden, som därtill kröntes av två lika välskolade sopraner. Vilken skön utmaning för gruppens ledare, Peter Wallin, att välja ut och studera in en lämplig repertoar för denna professionella skara! Programmets första del utgjordes av sakral musik, både från renässans och barock och från vår egen tid. Den anslående inledningen med en åttastämmig körsats av Giovanni Gabrieli (1554-1612) blev ett praktfullt exempel på så kallad kolossalbarock med riktigt prunkande stämrikedom.

Så kan det en gång ha klingat i San Markus-katedralen i Venedig i början av 1600-talet som det klingade i skånska Kverrestad 400 år senare! Av den tyske barockmästaren Heinrich Schütz (1585-1672) sjöng Vox Scaniensis en skön madrigal med texten Jag vet att min förlossare lever. Här ställs enormt höga krav på intonationen och något hände som ledde till att slutackordet blev Ass-dur i stället för det förväntade A-dur, men det är ju en petitess.. I övrigt var det en uppfriskande tolkning. Körmusik från svenskt 1900-tal följde sedan med en lyster som kändes så genuint svensk. Först två tolkningar av samma dikt: Jeanna Oterdals O du som ser, tonsatt av både Gösta Nyström och Oskar Lindberg. Kontrasterna var som väntat slående med Nyströms starkt impressionistiska tonspråk ställd mot Lindbergs trygga koralstil. Göteborgs-tonsättaren Sven-Eric Johansson tonsatte på femtiotalet Erik Axel Karlfelds nyårsdikt Snabbt jagar stormen våra år. Den versionen framförde Vox Scaniensis med utsökt textning och precision i uttrycket. Så följde fyra Maria-sånger i vitt skilda tidsdräkter. Ett Salve Regina från påven Gregorius dagar kontrasterades mot samma text i en version från 1600-talets Frankrike. I skönt avklarnad enstämmighet formades dessa melodibågar som valven i en gotisk katedral.

Maria-musik från vår egen tid fick sin mycket originella och sköna tolkning med med norrmannen Trond Kvernos Ave maris stella och med vår egen Gottfrid Bergs klangfullt gestaltade Ave Maria. Den mer profana avdelningen inleddes med fem barnsånger av engelsmannen John Rutter. Här fick ensemblen till fullo exponera sin virtuosa samsjungning och lekfulla framtoning. Tre kända svenska folkvisor i sättning av Leif Österlund väckte nog sköna förnimmelser av något djupare slag hos de flesta. Värmlandsvisan, Vem kan segla och Till Österland är sånger som kan behålla sin grundstämning i alla tider. Två sommarsånger avslutade gruppens konsert: W.A.Mozarts O vad världen nu är skön och Anders Öhrvalls I denna ljuva sommartid. Vox Scaniensis har tidigare framfört nutida musik av bl.a. Arvo Pärt och Johannes Jansson. Musik av dem önskar vi få höra mera av nästa gång.
Mest läst på Nöje
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu