Annika som alltid mobbades för att hon var tjock och bar glasögon och Lena som alltid fjäskade för fröken, belönades med A och fick beröm från vuxenvärlden. Båda på något sätt i utanförskap.

Doris Dahlins figurer Grace och Anna är romanernas motsvarighet. De är kamrater på gott och ont och de framträder också som systrar.

Grace, den plikttrogna och ordningssamma, är den perfekta. Hon håller alltid rent om sig och på sig. Hon har ett jobb och är älskad av en man - om än på avstånd.

I vart fall är det den bild hon själv ger och behöver för sitt eget välbefinnande. Det är också den bild som hon ger Anna.

Mindre lyckad i samma mån är Anna. Som det förefaller. Hon jobbar trofast och sliter hårt som frånskild med en odräglig tonårsdotter och klarar inte ens att upprätthålla ett vackert sken utåt.

Under läsningens gång - och det är en välskriven historia som driver framåt när den växlar perspektiv utifrån de båda kvinnorna. När man tror att man har förstått allting gör Doris Dahlin en tvärvändning, åtminstone upplever jag det så.

Grace och Anna som stundtals smälter ihop till två olika sidor i en och samma person visar sig i upplösningen vara något helt annat än det förväntade.

Vem är stark och vem är svag? Vad är sant och vad är lögn? Vilka värden är de hållbara och vilka är bara chimärer?

Doris Dahlin har tidigare skrivit Skammens Boning, en berättelse om en liten flicka som far illa i sin barndom.

Jag har inte läst den. Ännu. Ändå törs jag gissa att det finns ett "släktskap" med romanen Vi vet nog vem du är.