Öppnade lönnkrog som
konst - polisanmäldes

– Arbetet med den här höll på att knäcka mig. Jag gick in i väggen några gånger innan den blev klar.

Peter Öhman lägger handen på den murade stenugnen, som tronar i trädgården vid Peters hus och ateljé i Tångdala utanför Kivik. Även om lönnkrogen är stängd sedan ett par veckor och elden slocknat för sommaren, så går pizzaugnen ingenstans. Det är ett rejält bygge, uppfört i tegel och eldfast sten, som tog Peter dryga månaden att få ihop i våras. Till det har Peter byggt ett utekök med tak och ett utedass. Han har också rensat upp hela framsidan av trädgården och gjort en charmig uteplats med blomstrande rabatter och omaka utemöbler. Och ugnen har inte stått och samlat damm. Sex kvällar i veckan, från första veckan i juli till första veckan i augusti, har elden brunnit i ugnen. Intresset för lönnkrogen har varit stort. Inte minst har lokalbefolkningen hittat hit. Och det har blivit mellan tio och femton pizzor per kväll, vilket var betydligt mer än Peter väntade sig när han startade projektet.

– Det var tufft att ro runt det. Att laga mat på den här höga nivån, det kräver sin man. Jag har den djupaste respekt för pizzabagare som bakar i stenugn, säger Peter och tittar mot ugnen.

Han betonar att det inte handlat om några slabbiga dussinpizzor, utan pizzor gjorda med de finaste råvaror han kunnat hitta.

– Matlagning är en stor passion jag har. Och jag har inte fuskat med råvarorna, jag har köpt det dyraste. Så jag har inte tjänat några pengar på det här. Jag har inte ens betalat lånet jag var tvungen att ta för att kunna bygga ugnen, säger Peter. Men det har inte bara varit slit.

– Som konstnär står man mycket ensam och jobbar i sin ateljé, och fy vad det är trist. Själv kan jag i perioder bli ganska enslig av mig. Men när jag väl hade krupit ut ur min eremittillvaro och träffade nya besökare varje kväll, så upptäckte jag hur trevligt det är att vara trevlig.

Tankarna på att starta en lönnkrog vaknade i våras, strax efter att Konstrundan svept fram över Österlen. Skälen var flera. Bland annat var Peter in i märgen trött på just Konstrundan.

– Jag tror att många konstnärer här upplever att över allt annat så ligger Konstrundan. Folk jobbar stenhårt för att bli klara till Konstrundan, och allt blir fokuserat på vad man säljer och hur mycket man säljer. Jag tror att det har någon slags förlamande effekt, säger Peter fundersamt.

– Det känns som att vi sitter fast i någonting som vi inte kan ta oss ur. Jag har blivit mer och mer beklämd efter varje påsk. Det är helt enkelt inte särskilt roligt.

Peter ville göra något annat. Och eftersom huset där han bor sägs ha varit en lönnkrog en gång i tiden, började Peter fundera på om det var möjligt att öppna lönnkrogen igen.

– Ur de funderingarna växte frågan om lönnkrogen kunde öppnas igen fram. Finns det i Sverige i dag tillräckligt med svängrum i marginalen av våra friheter för att göra något sådant?

Till det fanns en längtan hos Peter att verka i sin närmiljö.

– Jag tycker det är väldigt viktigt att som konstnär verka lokalt, att jobba där man bor och bidra med något till bygden. Så Peter började köpa material och färdigställde en lönnkrog med pizzor som specialitet och folköl som starkaste måltidsdryck. Till det öppnade han sin ateljé, där han hängt sina tavlor. I juli startade konstprojektet, som var avsett att pågå i en månad och undersöka vår marginella frihet. I drygt tre veckor gick allt bra. Besöken var många och besökarna var positiva.

– Jag har upptäckt att det finns ett väldigt sug bland folk för lite udda initiativ.

Men en fredag i början på augusti, två dagar innan lönnkrogen skulle stängas, kom en miljöinspektör på besök. Tjänstemannen imponerades av Peters bygge, men sade också att Peter var tvungen att stänga omgående. Skälen var att Peter inte sökt tillstånd för att driva en krog och att lönnkrogen inte heller uppfyllde alla krav för att hygieniskt riktigt handskas med livsmedel. Peter förklarade att det var ett tidsbegränsat projekt, och att han ämnade hålla öppet veckan ut som planerat. Han fick då beskedet att miljöinspektören i så fall måste polisanmäla lönnkrogen.

– Jag hamnade i försvarsställning. Ville förklara för dem att "fattar ni inte att det här är ett konstprojekt som har en början och ett slut?" Men när de gått så rann all energi och glädje ur mig. Jag ringde upp dem och sa att jag bestämt mig för att stänga tidigare, men då verkade de redan ha bestämt sig för att polisanmäla. En polisanmälan blev det också, och nu vet Peter inte vad som kommer att hända. Han betonar att detta inte var den utveckling han önskat sig, även om frågan om marginell frihet nu kan sägas ha fått sitt svar. Ur ett myndighetsperspektiv är det inte okej att göra som Peter gjort.

– Det är nedslående, tycker jag. Jag gjorde en bra grej som grundade sig på andra värderingar än rent kommersiella. Men det är väl bara att konstatera. Det går inte. Man får inte göra så här, vilket är tråkigt.

Peter ser det som ett exempel på hur vi i Sverige håller på att reglera bort vår frihet.

– Tar man varje regel eller lag var för sig, så finns det säkert fog för den. Men som helhet blir alla regler förlamande. Samhället håller på att regleras sönder. Det personliga initiativet har knappt något utrymme längre.



Varför sökte du inte bara de tillstånd som behövdes och öppnade en laglig krog?

– Jag är ingen krögare, jag är en konstnär. Det här var aldrig tänkt att bli en fast krog, det var bara ett tidsbegränsat projekt. Dessutom hade jag aldrig haft råd att göra de investeringar som behövs för att få alla tillstånd.



Vissa kommer kanske tänka att det här är ett opportunistiskt sätt att skapa uppmärksamhet kring dig själv och din konst. Vad säger du om det?

– Ja, det kan jag väl hålla med om. Men det är väl lite min roll också. Som konstnär kan man inte verka utan att synas. Man måste ju hitta ut också, säger Peter och pausar en stund innan han tar upp tråden igen.

– Men så är konsten också så vansinnigt misstänkliggjord. Det är som om utgångspunkten är att vi skulle vara ett gäng skojare hela bunten, som bara försöker ta varje chans att lura folk.

Nu ska Peter ta ett par veckors semester innan han ger sig ner till stranden mellan Vik och Baskemölla för att ta hand om sin träskulptur Kärleksbron, ett konstverk som också blev polisanmält för några år sedan. Då var det brott mot strandskyddslagen som var på tapeten. Men polisanmälan ledde aldrig till något.



Vill du bråka med myndigheterna?

– Nej, det är väl inte det jag tycker är det roligaste i livet. Men jag är så dum, så jag hävdar att konsten är fri. Och det ger mig också ett visst ansvar. Jag måste ta mig vissa friheter för att kunna försvara konstens frihet. Jag måste ställa mig i marginalen, för att det är där jag tycker att konstnären hör hemma. Som konstnärer måste vi stå i marginalen och titta in, så att vi kan påtala när vi upptäcker fel i samhällsbygget.

Därför tycker han också att diskussionen om konstens gränser är viktig.

– Den här konstdiskussionen, som blossar upp ibland, är väldigt livgivande. Jag tror att gud har gett oss frågan om vad som är konst för att vi inte ska dö av tristess.