Ett perfektionistiskt tattoo

Det är det sjätte Military Tattoo sedan starten 1999 och årets upplaga innehöll kårer från sex länder förutom våra egna musikkårer.

Som vanligt råder militär disciplin, allt går exakt efter klockan – det börjar prick 20.00 och pausen var exakt 30 minuter. Det finns inga som helst dröjesmål mellan de olika kårerna, när ena landets musiker lämnar arenan är redan nästa musikkår på väg in. Mycket imponerande och viktigt ty det ger ett skönt flyt i föreställningen och man hinner inte tröttna trots att det är en rejäl helkväll vi får oss till livs.

Jag ser två delar i detta Military Tattoo – dels det rent musikaliska, dels det fysiska utförandet i form av avancerade marschmöns-ter och marschsteg och drillmoment med gevär. Jag ansträngde mig verkligen för att finna en spricka i denna perfekt byggda Tattoo-mur men såg inte ett enda felsteg, inte ett enda tappat gevär och jag hörde inte en enda falsk ton eller missad takt. Perfektionism är ordet.



I en drilltropp jonglerar man med tunga gevär (4–5 kilo) försedda med skarpslipad bajonett. Man utför komplicerade blixtlåsmönster med blixtrande bajonetter och det går ett sus genom publiken. Det handlar om någon centimeter till gode till troppkamratens huvud.

Sverige representerades av Livgardets Dragonbataljons Drilltropp och efter deras helt oklanderliga och imponerande uppvisning tänkte jag att de skulle bli svårslagen. Men jag visste också att Norske Gardeveteraners Drillkontingent skulle komma efter paus. Och mycket riktigt bländade norrmännen oss fullständigt med en uppvisning av sällan skådat slag, de är i yppersta världsklass och det är bara att erkänna – om än motvilligt – att i denna gren är Norge oss överlägsna,



Musikaliskt anser jag att Band of Her Majesty"s Coldstream Guards dominerade. De ägnade ingen tid åt att göra avancerade marschkonster, de gick mest fram och tillbaka men hade en sådan gemensam ton, en fantastisk balans mellan instrumenten och en så utvecklad känsla att jag rös. Seriöst så det förslår och fantastiskt att lyssna på.

I övrigt är det svårt att framhålla någon kår framfår någon annan. Men jag blir alltid lika imponerad av att våra hemvärnsorkestrar står sig så väl i konkurrens med de internationella storheter som gästar och gästat Ystad.



En clou i årets Tattoo är förstås de långväga gästerna Band of the Royal Malaysien Police som mönstrade en manstark kår på runt 60 personer. Deras vita uniformer med små kjolar avvek från det allmänna uniformsmönstret och värt att notera är att de även hade säckpipor bland instrumenten. Stavföraren, vars namn jag omöjligt kan komma ihåg, visade prov på stort artisteri då han kastade upp staven högt i luften där den roterade och sedan fångade den utan minsta tvekan eller besvär. Och musikaliskt tillhör Band of the Royal Malaysien Police eliten. Deras inslag med folkmusik med ormtjusarflöjt och en dansuppvisning som mest påminde om kampsport var excellent och balanserat exotiskt.

Jag är väldigt förtjust i den svenska Arméns Musikkår för deras enorma pondus och självsäkerhet. Både musikaliskt och i den militära baletten, som speakern överstelöjtnant Claes-Göran Andersson kallar det, fanns ingen tvekan eller osäkerhet och det gör upplevelsen avslappad och behaglig.

Och när vi är inne på de svenska insatserna är det omöjligt att förbigå Arméns Trumkår som äger en formidabel stringens, ett unisont uttryck och en skön dynamik i både volym och de rytmiska variationerna. Och hundraprocentiga synkoper. Dessutom visade de sig kunna sjunga underbar stämsång i Land du Välsignade.



Jag var lite besviken på DunEdin Pipes and Drums, från Edinburgh, mest för att de bar vad jag anser vara de mest tråkiga och färglösa uniformerna av alla i Skottland. Jag hade hoppats på en större kår med de riktigt extravaganta uniformerna som vi sett tidigare år i Ystad. Men jag tröttnar aldrig på att höra Scotland the Brave även om puristen inom mig rynkade på pannan då de lät denna stämningsfyllda hymn övergå i Små grodorna – ett lite väl billigt publikfrieri.



Finalen var fulländad. Under ledning av den engelska Drottningens främste militärmusiker, överstelöjtnant Graham O Jones spelade den stora gemensamma kåren på över 400 man Schumans La Baum och Tribute to Elgar med hundraprocentig precision, varsamhet och balans och med stor inlevelse – underbart helt enkelt.

Och avslutningens tapto med melodin Vid dagens slut fulländade denna afton som trots alla dess timmar gick rasande fort. Manöver.