47 år i dansens tjänst

Satsa på musiken eller klippa sig och skaffa ett "riktigt" jobb. De valde att satsa på en ordningsam tillvaro. Sten siktade på att bli socionom. Stanley tänkte börja i sin fars företag.

– Musik, det var ju inget man kunde hålla på med, minns Sten.

Sten hann läsa till socionom i ett år. Men när skivbolaget Decca erbjöd skivkontrakt så blev lockelsen för stor. Grabbarna tackade ja. Det var bara ett problem. Bandet hade inget namn.

Sten och gänget hade själva lekt med tanken på att kalla sig The Lizards, och presenterade försiktigt sitt förslag för Decca. Men skivbolaget kom med en annan idé.

– Då var det någon på Deccas reklamavdelning som sa att "kan man heta Sven-Ingvars så kan man väl heta Sten & Stanley". Och så blev det, säger Sten.

Till en början var det inte heller helt klart vilken musikalisk inriktning bandet skulle ha. Sten & Stanleys första skiva Guns of Bofors var en till största delen instrumental historia och musikerna sneglade gärna på dåtidens pop- och rockscen. Så när en producent på skivbolaget ville att de skulle spela in visan Grindslanten så var de skeptiska.

– Vi sa bara nej, nej, det där passar inte oss. Det var ju mer eller mindre ett skillingtryck. Men producenten fortsatte att tjata om den låten. Så bara för att göra honom glad spelade vi in Grindslanten.

Låten släpptes på singel och blev en ordentlig hit. Och efter det fick bandet en ny publik.

– Grindslanten gjorde att vår publik blev väldigt mångfacetterad. Dels hade vi den yngre poppubliken, men det började även komma en mognare publik. Och Grindslanten skulle följas upp, vilket vi gjorde med skivan I lust och nöd. Då kom det ännu mer mogen publik. Där någonstans började vi nog inse att om vi sköter det här rätt så kanske vi kan hålla på med det i några år, säger Sten.

– Så vi växlade in på det spåret. Och det kanske vi inte ska ångra. För sedan dess har vi haft runt 60 låtar på Svensktoppen, och det vet jag inget annat band som har haft, fortsätter han.

Och nog valde Sten & Stanley ett framgångsrikt spår. Nu har bandet bjudit upp till dans i 47 år, spelat in runt 700 låtar och avverkat ett 20-tal turnébussar. Men hur orkar man fortsätta, när turnébussarna avverkas på löpande band? Sten skrattar när han får frågan.

– Turnera, det är slitsamt. Det tar hårt. Och det gör att man måste hålla sig i form, för att motverka slitaget. Själv har jag varit joggare i många år, och spelar tennis flera gånger i veckan.

Vad är det som gör att du fortfarande, efter så många år, åker ut och spelar?

– Det är väl det att man är som en cirkushäst. När man väl kommer in i manegen så börjar man trava, säger Sten och skrattar.

– Men det handlar väl om den här starka driften att spela, att musicera, som gör att man fortsätter, säger han.

Dansbandsmusik har fått ta en del skit genom åren, inte minst från mer finkulturella kretsar. Hur ser du på det?

–Jag säger som Charlie Norman. "Kultur, det är när det är mer folk på scenen än i salongen", säger Sten lite skämtsamt, innan han fortsätter.

– Man måste sätta allt i sitt rätta sammanhang. Dansbandsmusik är funktionsmusik, strukturerad för sitt ändamål. Den här typen av musik är bred och tycks om av väldigt mycket folk. Och då kan man väl säga att det inte är så mycket att bry sig om att finkulturen tittar sig lite över axeln. Sen är det väl också så, att när det gått en viss tid så börjar en viss musikstil accepteras som kultur, säger han.

Sten menar att det finns många tecken som pekar mot att dansbandsmusiken börjar nå den statusen nu.

– På senare år tycker jag att allt fler – personer som man verkligen inte räknat med – börjat krypa ut ur garderoben och säga "jaja, dansband, visst gillar jag det".