Fler mordgalna kvinnor

Ingen dålig deckardebut. Miljön är Göteborg, mer länet (trakterna av Olofstorp, Gunnilsbo och Hjällbo) än staden. I ett litet hus på landet bor en yngre kvinna, Seja, ensam och nyskild. En morgon ringer grannen Åke, som "hamnat i ett konstigt läge". Motorstopp och inte nog med det: vid en bilverkstad har han hittat en mördad man, både "skjuten i skallen" och överkörd, "helt jävla mosad". Polisen i Göteborg med kriminalkommissarie Christian Tell tar hand om utredningen...

Mordet – ja, morden – har bakgrund i Sejas förflutna och Ceder tecknar ett bra kvinnoporträtt. Deckarhistorien är rätt så spännande, medan förhållandet mellan kommissarien och Seja blir, låt säga, lite opolisiärt. Men åkej, sånt är väl möjligt. Däremot har Camilla Ceder skrivit så långradigt att mycket av det positiva förtas. De 483 sidorna hade säkert kunnat strykas ner till cirka 400, åtminstone.



Två favoriter av de kvinnliga deckardebutanterna hösten 2009 är Tove Alsterdal och Kristina Ohlsson med Kvinnorna på stranden (Lind & Co) respektive Askungar (Pirat). Den förstnämnda innehåller det mesta som gör en deckare riktigt bra: kombinationen av spännande kriminalhistoria och aktuell samhällskildring, dessutom utmejslade personporträtt och välskrivet förstås. Den andra deckaren imponeras jag av – också välskriven med lika bra, allt mer nära porträtt av främst de olika poliserna – men jag blev ändå inte så förtjust i boken.

Alsterdals thriller inleds och avslutas i Spanien (eller kanske i Tjeckien), fler anhalter är USA, Frankrike och Portugal. Ingen jag-berättelse i början men snart tar Ally Cornwall, scenograf i New York, över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner – spårlöst – i Paris. Dit reser den gravida Ally, för att försöka ta reda på vad som kan ha hänt.

Tove Alsterdal pekar med fingret – ibland hela handen – men det är en bra hand och ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri. Dessutom gillar jag att hon först långt in i romanen droppar en oväsentlig men viktig detalj om Allys man.

Kristina Ohlsson, analytiker på Rikspolisstyrelsen, debuterar alltså med en polisroman – och vilken hemsk deckare! En liten flicka har försvunnit från X2000-tåget på Centralen i Stockholm och snart försvinner ännu ett barn. Om man godtar detta, blir kriminellt underhållen av en deckare där det värsta och mest hemska som kan hända föräldrar också händer, då är det skickligt berättat. Och även om jag tycker att Ohlsson lite onödigt hårt poängterar fördomarna hos kriminalkommissarien Alex Recht – fast å andra sidan, hon vet väl hur poliser är – så växer både han och de övriga poliserna, inspektören Peder Rydh och utredaren Fredrika Bergman, från fiktiva namn på en boksida till verkliga personer.

Också polisarbetet – även det bör ju Kristina Ohlsson, anställd hos Rikspolisen, ha kunskap om – skildras trovärdigt. Mitt problem är att jag inte förstår varför hon skrivit sin deckare. Det är för djävligt när barn... mördas... för så blir förstås följden. Men bör inte en så hemsk deckarhistoria rymma ett slags samhällspatos, peka med i alla fall ett litet finger, och bidra med något försök till förslag på hur vi ska kunna förändra ett samhälle där detta hemska är möjligt? Ge lite tröst och hopp, inte bara skrämma.



Nästan detsamma skulle jag kunna tycka om Gud som haver (Kabusa) av Ingrid Elfberg. Det mesta av historien utspelar sig i Göteborg, där Eva, mammaledig, för ett ögonblick är mer uppmärksam på babyn Julia än på storebror Sebastian – och strax är pojken borta. Historien slutar med personlig hämnd på en Tysklandsbåt och jag undrar vad som menas med det – att ibland är det rätt att skipa egen rättvisa eller vill Elfberg poängtera att polis och myndigheter inte är tillräckligt vaksamma på pedofiler?

Vad Ingrid Elfberg definitivt vill säga är att pedofiler kan finnas där vi minst anar dem. Tyvärr känns det mesta överdrivet, det gäller både skildringen av det allt sämre förhållandet mellan Eva och hennes man och även hans familj och det våld som Eva ska utsättas för när hon börjar privatspana. Otäckt men ingen riktigt kännbar anknytning till verkligheten, ingen obehaglig känsla av att historien kan vara sann och verklig. Gud som haver är en oroande deckare men blir aldrig mer än kriminell fiktion.



Både Den svarta löparen (Alfabeta) av Kristina Appelqvist och Svinajakten (Norstedts) av Anna Bovaller kan beskrivas som gammeldags pusseldeckare, den första mer än den andra.

Appelqvist har lyckats skapa en stämning och atmosfär där man som läsare gärna vill vara med. Lugnt, trevligt och lite snällt, trots att det inte är så lugnt på jobbet varken för Emma Lundgren, ung nybliven rektor för Västgöta universitet i Skövde, eller Filip Alexandersson, stadens kriminalkommissarie.

Det börjar med att rektorns sekreterare hittas mördad i förvaltningsbiblioteket och fortsätter med en schackpjäs – eller flera – som försvunnit från de arkeologiska utgrävningarna i Varnhem. Inte min sorts deckare – mindre lugn och mer action vill jag ha – men Den svarta löparen kan nog hitta entusiastiska läsare bland Agatha Christie- och Maria Lang-publiken. Och även jag blir nyfiken på hur det i följande roman ska gå för Emma och Filip... Jo, Christina Appelqvist ser till att de får ihop det.

Bovaller berättar en historia om otrohet, vådaskjutning (eller mord?), kärlek (gammal och ny), miljöaktivism och vindkraft i det österlenska landskapet. Det mesta kretsar kring en charmig men otrevlig affärsman, Sten Backman, som trasslat med de flesta av romanens kvinnor. Som Petra Wester, advokat i Stockholm och problemlösare med sommarhus på just Österlen,

En ganska åkej, om än lite rörig deckarhistoria. Tyvärr har Bovaller inte alls skapat någon stämning, varken ond eller god. Historien placeras inte heller på marken, planteras inte i rätt jord. Det måste vara nåt konstigt med avståndet mellan orterna, för geografin känns inte rätt. Romansidorna luktar inte Österlen. Byt ut Brösarps backar, Haväng, Kivik och Simrishamn mot andra orter och Anna Bovallers deckare kunde utspela sig nästan var som helst.