Självdistans, humor och blödiga poplåtar

För Niklas Strömstedt är tacksam att driva med. Har man skrivit textrader som "Vi körde på en fågel och begravde den" till en snyftig melodi i moll så kommer man inte undan. Då har man inte bara hängt in den tuffa skinnjackan för vintern. Man har bytt bort den mot något material som är lenare mot huden. Man är, kort sagt, lite mesig.

Men en sak förändrar balansen på ett avgörande sätt. Niklas har själv förstått det där. Kanske har insikten kommit med åldern, kanske har han alltid haft en skön självdistans. Nu för tiden har han hur som helst förlikat sig med sin lott som poptönt. Att han twittrar under just namnet poptönten är bara ett bevis på det. Fler bevis serveras när Strömstedt gästar Ystads teater.

Med en diabildsprojektor till hjälp visar Niklas själv hur han blev en blödig popromantiker. Vi får se hur blöjbarnet som bankade på pianot blev en Robert Wells-klon med skinnjacka som lirade bakom Ulf Lundell. Vi får också se hur rockaren klippte sig, satsade som soloartist och började sträva efter att göra plattorna smörigare. Niklas berättar också hur han blivit tackad för sina mjuka kärleksballader med orden "tack Niklas. Du anar inte hur mycket jag fått ligga till din musik". Och han uppmanar folk att bota tillfälliga depressioner genom att titta på Triads 80-talsvideo till Tänd ett ljus. Jag har rotat fram den, och Niklas har rätt. Bara kläderna som han, Janne Bark och Lasse Lindbom har på sig kan locka fram leenden ur en sten.

Och någonstans där börjar jag gilla Niklas Strömstedt. Killen är ju skön. Under konserten på teatern visar han prov på en humor, en självdistans och en ödmjukhet inför sitt eget skapande som jag inte visste att den mannen hade.

Det blir förstås massor av musik också. Turnén som Niklas nu är ute på är den första i eget namn sedan 2001. Det har dessutom gått 30 år sedan han lade sina journalistambitioner på is, hängde med Ulf Lundell på turné och tog de första stegen mot en lång musikkarriär. Så när Strömstedt nu nöter vägar är han laddad med både spelsug och nostalgi. Konserten, som fått namnet 30 år i kärlekens tjänst, bygger till övervägande del på hans största hits genom åren. Och publiken får höra allt från Sista morgonen, Om och Flickor talar om kärleken till Byns enda blondin, som Niklas skrev till Sven-Ingvars.

Även om jag har lite svårt för Niklas texter, som ofta för mina tankar till en Tomas Ledin i moll, så är det bara att erkänna att han är skicklig på att komponera vassa melodier. Fast just den trådslitna Tänd ett ljus hade han gärna fått stryka ur showen. Det är roligare att höra honom prata om den än att höra honom sjunga den.

Kompet, då? Kompet är nästan värt en egen recension. I Mats Persson och Marika Willstedt har Niklas hittat två smått otroliga multiinstrumentalister. Marika snurrar ledigt mellan elbas, cello och orgel, medan Mats skiftar mellan trummor, xylofon och elgitarr. Ofta sker bytena mitt i låtar, och ibland blir det rentav trumpedaler och elgitarr samtidigt för Mats. Under tiden lägger de snygga körstämmor på Niklas sång.

Det hade lätt kunnat bli pannkaka. Men kompet imponerar showen igenom. Och när gänget förvandlar Förlorad igen till en solstekt, vägdammig västernhistoria med skön växelbas och twangig gitarr, då är det dags för mig att sudda ut mina tvivel.

Niklas må vara en mjukis, men han lyckas skickligt bryta ner den anti-Strömstedt-mur som jag byggt på och förstärkt under många år. Och när han knäcker tvivlaren så är det bara att konstatera. Killens jubileumsshow är bra grejor. Resten av salongen har han i sin hand redan efter ett par låtar.







Triads underbara video till Tänd ett ljus.

http://www.youtube.com/watch?v=yCcfNkfb0bQ