Han har suttit i fångläger, han har blivit attackerad av stråtrövare, han har retat Josef Stalin till vansinne och han under en tid suttit i iranskt häkte. Allan Karlsson har inte ens sett detta som svårigheter och har bara ägt förmågan att ta sig ur allting, med livet i behåll och med glädje har han upprepat sitt livscredo. Det är som det är och det blir som det blir.

Det verkar kanske lite väl enkelt, men det har fungerat för Allan Karlsson och det kan säkert fungera för många andra, som tyngs av egna bekymmer och andras problem. Och ofta gäller det inte bara det som är problem i nuet, utan även det som kan bli problem i framtiden.

Berättelsen börjar med Allan Karlssons bemärkelsedag, han skulle fylla etthundra år, födelsedagsfesten var planerad in i minsta detalj, lokaltidningen skulle komma, självaste kommunalrådet och allt regisserades av den folkilskna syster Alice. En timme före festen bestämde sig Allan Karlsson för att inte närvara vid detta tillfälle, han skulle inte komma till äldreboendets allrum, han skulle ge sig av.

Det var ingenting som han hade planerat, Allan Karlsson var inte en person som planerade och grubblade över ting, han bestämde sig på studs. Han hann knappt tänka tanken färdig förrän han öppnade fönstret till sitt rum på första våningen på äldreboendet i sörmländska Malmköping och klev ut i rabatten. De vackra penséerna blev illa tilltufsade av Allans innetofflor, han hade ingen annan fotbeklädnad att tillgå. Själva tilltaget tog väl lite emot för Allan Karlsson, när han på sin promenad bort från hemmet tänkte på hela personalstyrkan och de andra gamlingarna, han brydde sig inte så mycket om lokaltidningen, kommunalrådet och absolut inte den folkilskna Alice. Men han kände sig ändå glad över att vara borta från spektaklet och han gillar själva orden, Allan Karlsson på rymmen. Han är etthundra år men vid god hälsa.

Nu börjar ett hiskeligt äventyr för den äldre mannen, på väg bort från Malmköping, råkar han i hastigheten få med sig en väska på bussen, den visar sig innehålla en inte obetydligt summa pengar, som är avsedda för det slemma sällskapet Never again. Av tillfälliga omständigheter möter Allan Karlsson på sin resa kriminella, kioskägare, elefantinnehavare och hela tiden jagas gruppen av sällskapet som vill ha tillbaka väskan.

Men inte bara det, ett helt koppel av poliser med kommissarie Aronsson i spetsen försöker få tag i Allans grupp. En mindre lyckad åklagare arbetar hårt med fallet, han har ett sällsamt vackert namn, Conny Ranelid och har sitt säte i Växjö. En hel del utspelar sig i Småland, men även på Västgötaslätten och detta händer bara några år tillbaka i tiden. Från det att Allan Karlsson klev ut genom fönstret på äldreboendet så pågår en intensiv jakt på Allan och hans nya vänner.

Bredvid denna lustfyllda och intressanta resa i Sverige, så löper parallellt en annan resa, det är Allan Karlssons livsresa genom 1900-talet och han har verkligen rest och träffat många av de människor som har format århundradets historia, Harry S Truman, Stalin, Churchill och åkt flodbåt med Maos unga hustru.

Allan Karlsson är närmast ointresserad av både religion och politik, men flera av de stora händelserna i världen har han varit nära. Ibland för nära, han har arbetat för de stora ländernas underrättelsorganisationer och han har som rådgivare till stora världsmän gjort hela världen osäker. Det verkar för en utomstående betraktare både medföra stora svårigheter för Allan och till en början blir det många frågor vid läsningen, om detta är möjligt och sannolikt. Det visar sig vara helt fel frågor att ställa, allt är möjligt utifrån Allan Karlssons perspektiv och mot denna bakgrund att Allan klarar upp de små bekymmer som uppstår när han är på rymmen från hemmet.

Jonas Jonasson berättar med glädje och värme om fenomenet Allan Karlsson, det är rolig läsning med många skratt och det bästa med Allan Karlsson är just det att han aldrig bryr sig, han har starka skäl till att oroa sig, men han gör det aldrig. Det är som det är och det blir som det blir. En annan författare som jag ofta tänker på vid läsningen är Arto Paasilinna, jag känner igen många bilder och attribut från hans böcker. Men Jonas Jonasson har en alldeles egen stil, rapp, driven, fyndig och omedelbar. Och så blir jag glad när jag ser på omslagsfliken att han bor i kantonen Ticino i den italiensktalande delen av Schweiz med utsikt över Luganosjön. Där sitter han och skriver på sin andra roman, den väntar vi redan på.