Matporr för medelklassen

En kokbok ska vara rejäl. Den ska vara tjock som gamla tiders kockar som vaggade fram i köket med cigarrettfimpen vippande i mungipan. Den ska innehålla det viktigaste, det elementära. Den ska vara pålitlig och slittålig. Den ska vara saklig och informativ. Står jag med några överblivna köttrester som jag skar bort från älginnanlåret häromdagen, ska jag enkelt och smidigt kunna slå upp i kokboken och få råd om hur jag ska tillreda dessa på bästa sätt.

En kokbok ska i de flesta avseende vara som ett hederligt gammalt lexikon. En bok där man kan inhämta fakta, enkelt och lätt just när man behöver. Den ska vara, säger jag utan att för den skull ägna mig åt reklam, vara som Bonniers Stora Kokbok var förr. Där måste till exempel finnas några oglamourösa sidor som instruktivt och litet torrt berättar om hur man styckar en grishalva för att ta tillvara det mesta på bästa sätt.



Nu, sedan ett drygt årtionde tillbaka, översvämmas bokmarknaden av kokböcker av de mest aparta slag och med de konstigast tänkbara innehåll och – som det heter – upplägg. Alla skriver kokböcker. Idrottsstjärnor gör det. Kolumnister gör det.

Läkare gör det utan gränser. Andra läkare gör det med ett försiktigt sneglande öga på fetthalterna. Boxare gör det. Plura gör det med en sång på läpparna. Alpinister gör det i full fart. Flugfiskare gör det stående i vattnet.

Allt finns. Inga smaker är för udda. Inga behov för konstiga. Och för det som krokigt ska bli finns även Barnens första kokbok och för att hjälpa till så att de små spädbarnen ska komma till värden finns Kokbok för kära och när naturen sedan haft sin gilla gång väntar Kokbok för jäktade småbarnsföräldrar och Pettson och Findus kokbok som antagligen – säker kan man aldrig vara – inte ska sammanblandas med färdigmatjätten.

Där finns även En medveten kokbok och väl framme vid Den magiska kokboken tror man att nu har man äntligen tuggat sig igenom det mesta i genren. Men icke – långt därifrån. Eller vad sägs om Övertyga på Internet, en kokbok för digitala påverkare eller Stenåldersmat och Mat för farao: en forntida egyptisk kokbok?



Och dessutom – det får vi absolut inte glömma – hundra och åter hundra så kallade tevekockar skriver ännu fler kokböcker än de hinner göra program. Den nakna kocken. Den snabba kocken. Den korta kocken. Den packade kocken. Och, inte minst, den ständigt flinande Tinas alla kokböcker.

Förr sade man om striptease: "Om jag är hungrig, inte sätter jag mig och glor på kocken!" Nu är det andra tider. Nu sitter folk i tevesofforna och tittar just på – kocken. Hur de utövar sitt sexualliv vill jag inte ens veta.



Men vad gäller kokböckerna så är frågorna givna. Vem är det som läser dem? Vad är de bra för? Vilken funktion fyller de? Vad tusan gör människor med alla dessa kokböcker? Med den nya kokboken Fransk afton, skriven av journalisten Magnus Falkehed, står det plötsligt klart vad genren egentligen fyller för behov.

Det är medelklassporr – och ingenting annat. De fyller ett tomrum i tomma liv. När tiden och lusten saknas krävs det substitut. Kokboksfrossandet är sublimerat ätande, förnekad hunger.

En kokbok att desperat ta till sig – som tröst, som dröm, som längtan efter en annan ordning – när det plingar till ute i köket och den smaklösa färdigmaten mikrat klart och vi bänkar oss framför platteven och skyfflar i oss dagens middag. Fransk afton – som innehåller ytterst få recept – går ett steg längre. Texten ska invagga den utmattade i stämning, förvandla den trista tegelvillan till en charmig etagevåning i Paris och för säkerhets skull medföljer en CD med huvudsakligen sånger framförda av Edith Piaf.

Idag hinner ingen laga riktig mat. Ingen vill längre äta riktigt god mat eftersom det påstås leda till hjärtinfarkt eller åtminstone igenslammade blodkärl. Ingen orkar heller längre laga de välsmakande rätterna som lever kvar i ett skimmer från barndomen. Kokboken är – som det en gång hette – ersatz, ersättning för vad som inte längre finns kvar.



Dramaserierna ersätter känslolivet. Sportprogrammen sköter motionen. Datorerna tar hand om det sociala livet. Porrsurfandet kompenserar sexlivet (där smög det sig in i alla fall). Dvd-skivorna snurrar dagarna i ända så att ingen vuxen behöver umgås med sina besvärliga ungar, och tröttnar vildbasarna på tecknad film finns det alltid ett dataspel att sätta i händerna på dem. Politiken överlåter man åt politikerna att sköta. Och till allt annat finns det alltid en expert som kan tänka åt oss, och fatta de viktiga besluten.

Livet är numera en helt artificiell process. Vi slipper leva det som borde vara våra liv och kan i stället helhjärtat ägna oss åt att tjäna tillräckligt med pengar så att vi kan uppfylla vår enda samhälliga funktion och första plikt: att konsumera.

Kokboken är därmed ett oslagbart framgångsrecept. Ty du är vad du äter, men du blir vad du läser. Så köp en kokbok till!