Härliga skratt åt sådant man inte får skämta om

Kön ringlar sig lång utanför Öja krog vid åttasnåret på torsdagskvällen. Stephen Simmonds lirar plattor medan de tidiga besökarna hänger i baren och paxar plats framför scenen. Stämningen är uppsluppen. Ett fnissande sorl ligger över kön. Ett förhoppningsfullt fnissande. Ett sånt där som hoppas på mer. Som hoppas på skratt. Förlösande, smärtsamt skratt. Skratt som ger magknip och träningsvärk.



Efter att ha visat upp biljetten hamnar man i ett näst intill tomt tält. Hoppsan, här sparas inte på entréupplevelsen. Rymd, kuddar, mysljus... Det var här showen skulle ha hållits. Men satsningen på att dra Sveriges komikerelit till ett fält utanför Ystad visade sig vara lyckosam. Tältet blev för litet för den fnissande massan. I stället är det grusplanen som gäller. Och den som glömt ta med sig solstol får vackert slå ner stjärthalvorna på de vassa, kalla stenbumlingarna. Att få en plats på de få framställda träbänkarna är bara att glömma.

Det är också kvällens enda minus. Kylan, vinden och mörkret, i kombination med bristen på komfortabla sittplatser. Fast, va tusan, vem tänker på det när David Batra, Måns Möller, Hasse Brontén, Özz Nûjen, Thomas Järvheden, Karin Adelsköld, Tess Persson, Christopher Linell och – icke att förglömma – Peter Wahlbeck, står för underhållningen. Det var ju först när man skulle hem som man insåg att ryggen frusit fast i en onaturlig ställning, att benen domnat bort och en förkylning sakta börjat slå klorna i kroppen.

Lika väl som publiken gillar konferencier Peter Wahlbeck verkar Peter Walbeck gilla publiken. Och Ystad. Han fullkomligen lyser. Och sätter standarden. Bästa tänkbara form kör han dialektala uppvärmning så folk guppar av skratt i sina medhavda solstolar. Han skuttar, dansar och tjoar när han ropar upp polare efter polare på scenen.

Kvaliteten på skämten kan ifrågasättas. Men gillar man pubertal kiss-, bajs- och könsskämt så har man kommit till himlen. Och det funkar på mig. Jag kvider av den där efterlängtade, smärtsamma skrattsalvan som Roa Produktion så snällt ordinerat. När Thomas Järvheden drar sin äta-bajs-i-hissen-historia, när Tess Persson berättar om sin enorma blygdläpp och när uppstickaren Christopher Linell rappar loss Got a big dick. Det gör ont. Skönt ont.



Fast det är inte bara snopp, vagina och pruttar som tas upp under publikfriande nummer under aftonen. Özz Nûjens hög med genomtänkta skämt om rullstolsbundna, och allt det där andra inte får skämta om. Men han gör det, och han gör det bra. Och David Batra, med sina vardagsanekdoter. Att få hela publiken att jubla över det banala skämtet att en annan småbarnspappa frågar pappa Batra hur de gör med ketchupen – det är konst. Och igenkänningskomik på hög nivå. Alla föräldrar i publiken vänder sig mot varandra samtidigt och flinen vet inga gränser.

Själv kan jag inte hjälpa att tänka "hur många gånger har de sagt det här och låtsats vara spontana?" Tanken dyker upp några gånger under kvällen, speciellt när någon drar skämt man redan hört förut. Men slår undan den. För det är kul. Det är därför vi är här, för att skratta så magen gör ont, så där så man inte får luft. Publiken har roligt, och komikerna på scen har roligt. Mission accomplished.

Trots att vinden viner över Öjas slätter och mörkret sänkt sig över scenen så blir man varm. Blev inte fullt så sunny som man hade hoppats rent vädermässigt. Men visst fasiken fick man sol så det räckte. Åtminstone i sinnet.