Gilligan – jonglör på livstid

– Håll dig i skolan, knarka inte, tro på dig själv. Och sen bara träna. Och ha kul. Det är viktigt att ha kul.

Det är jongleringsmästaren Jay Gilligans tips för unga som vill bli bra jonglörer. Och med ett rykte som en av världens bästa jonglörer, som slagit två rekord i Guinness rekordbok och belönats med 15 guldmedaljer från internationella jongleringsförbundet, borde Gilligan veta.

– Ja, det är i alla fall en väg, fortsätter han.

För Jay Gilligan själv gick vägen via Arcadia i Ohio, där han växte upp.

–Arcadia är landsbygd. Jag växte upp granne med en farm. Byn hade ett enda rödljus, där byns två vägar möttes. Det fanns inte så mycket annat att göra än att träna på min jonglering, säger han.

Jongleringen upptäckte han i en barn- och ungdomsgrupp, där man bland annat kunde få lära sig cykla enhjuling. Det fastnade den då 8-årige Jay Gilligan för.

– Det öppnade mina ögon för cirkus och relaterade färdigheter.

Snart hade han börjat jonglera också. Intresset växte till en fullskalig hobby. Jay tränade hårt, utvecklades och började efter några år testa gränserna för vad han kunde göra med jonglering. Och någonstans där, i de tidiga tonåren, kunde historien ha slutat i förskräckelse. Jay och hans kompisar fick en – testa inte det här hemma, barn! – galen idé.

– Det var ju häftigt att jonglera med motorsågar. Och det var häftigt att jonglera med eld. Så kom vi på vad som skulle vara ännu häftigare. Att jonglera med brinnande motorsågar, säger Jay Gillian och skrattar misstroget när han minns tillbaka.

Sagt och gjort. Jay testade att jonglera med tre brinnande motorsågar, eller "flamesaws" som de kallade dem. Men när han redan var igång slogs han av en ödesdiger tanke.

– Plötsligt tänkte jag shit, tänk om tanken exploderar. Då kan jag dö, säger Jay.

– Då flippade jag ut, kom av mig och missade att fånga. Jag blev rätt illa skuren i armen. säger han.

Hur gammal var du?

–Hmm... 13 eller nåt sånt.

Armen klarade sig, och efter det lugnade sig Jay Gilligan just när det gäller att utforskandet av hälsovådlig jonglering. (Om man inte räknar att jonglera med bowlingklot, som han gör ibland när lusten faller på). Men han fortsatte att pressa sina egna tekniska gränser.

I dag, ett tjugotal år senare, lär Jay Gilligan ut sina kunskaper på dans och cirkushögskolan i Stockholm, jobbar gärna och ofta med jonglering i en nycirkus-inramning och turnerar så mycket att ordet hem blivit ett vagt begrepp.

Är du fortfarande intresserad av mer tävlingsinriktad jonglering?

– När jag står i träningslokalen så pressar jag ibland mig själv så. Det kan vara kul att göra, tycker jag. Men det blir snabbt gammalt. Säg att man jonglerar med 15 ringar, då vill publiken se 16. Och klarar man 16, så ber de om 17. Det är ett spel man inte kan vinna.

– Då tycker jag att det är mer spännande att försöka utveckla jongleringen som konstform, och sätta den i olika sammanhang. Som konstform, i termer av moderna idéer, är jongleringskonsten väldigt ung. Och det går hela tiden att utveckla vidare, tänka nytt, säger han.

I showen han tar med sig till Ystad i kväll, "Reflex", jobbar Jay Gilligan tillsammans med trummisen Erik Nilsson som utbildats vid Kungliga musikhögskolan och bland annat spelat med Timbuktu och Lisa Ekdahl.

– Showen är strukturerad improvisation. Jag vet vart jag vill, men inte hur jag ska komma dit. Det gör att varje kväll blir en ny föreställning, säger Jay Gilligan.

– Och i showen kör vi båda på tills vi dör, tills vi inte kan, inte orkar fortsätta längre. Erik spelar en del galna grejer, kan jag lova. Och vi får verkligen tillfälle att pressa oss själva till det yttersta, säger han.