Ränderna går aldrig ur

Men han är mera som ordobducent, han blottlägger varje bokstav i ett ord, det kan vara från en skylt på en affärsförrättning och det kan bara vara ett lekord. Och så låter han bokstäverna byta plats, bilda andra ord av eller utan betydelse. Han älskar detta och upprepar det, ibland så att det blir både ansträngt och står i vägen för det som han har att berätta.

Det finns dessutom två levande bokstäver M och S. M förser berättaren, som råkar vara en författare otroligt lik Magnus Florin, med bilder ur en familjs liv och S är psykolog och psykoterapeut och inviger berättaren i lekterapins vrår och utdragslådor med objekt. Berättelsen har självbiografiska trådar och allt bottnar i den andra tanken, som är en fixering vid ränder. Och det är denna bundenhet och detta överdrivna med att se ränder överallt som överskuggar berättelsen.

"Vart jag mig i världen vänder

ser jag bara ränder

Svarta vita streck

Aldrig går dom väck"

Och det börjar med hur berättaren går över ett övergångsställe och försöker ta reda på rändernas betydelse i livet. Magnus Florin skall omedelbart läsa Sara Lundbergs barnbok som kom förra året och heter just Vita streck, där hon rör sig på vägarna och undrar vem som har målat dit dem? Svaret finns.

"Det är en flicka.

Jag har sett henne

gå förbi en gång.

Hon heter Vita."

För Magnus Florin är det så att han ser ränder i allt, i vågornas rörelser, i en träskrindas ribbverk, i ett stakets spjälor, i en zebras dräkt, han talar inte så mycket om en renodlad rand som en smutsrand eller en svettrand. Han ser mera skiftningarna mellan ljus och skugga eller mörker. Som en randväv genom livet, som en variationsvisa och ett spel mellan sorg och glädje, som omfamnar varje människas liv.

Genom fotografier och genom samtal och terapi försöker han att foga samman ett liv, att rekonstruera, att sortera pusselbitarna, att sätta samman fragment. Och det går väl så där, med inlevelse försöker han tränga in i ett liv, förstå förluster och se barnets frågor.

Terapeuten tillåter att bilder skapas i både den torra och den våta sanden, objekt kan tas från de skilda lådorna i rummet och miljöer och skeenden kan iscensättas. En lejonfamilj kan formas med mamma, pappa och två lejonbarn, det ena lejonet är defekt, det är inte sönder. Inte sällan finns det svärta både i familjebilderna och i sandmiljöerna. Terapeuten ställer frågorna, ser, dokumenterar och antecknar i denna rekonstruktionsprocess.

Det var ett ovanligt långt och allvarligt ord, men det står för att hitta tillbaka i ett liv, få förklaringar och öka förståelsen. Och gå vidare lite lättare i kropp och själ!

Nu är inte Magnus Florin en överdrivet allvarsam författare, han leker gärna med både ord och rim och som jag har sagt tidigare, känner han inte alltid gränsen när han ska sluta, då blir det som var roligt till en början bara tråkigt och gäspigt.

Men han är flitig med sina byggklossar och de har både bilder och bokstäver och troligen olika färger, men inga siffror, han har byggt många gånger, han har funderat och ställt frågor om sitt liv. Min tro är att han får fortsätta att bygga, men har nu fått andra redskap och dem kan han slipa med en skärpsten och göra ännu bättre. Och på så sätt kan han stärka förståelsen av delar av sitt liv, foga samman det till en helhet, precis som han gör i sitt arbete med en berättelse, ord läggs vid ord, fogas till meningar och boksidor.

Magnus Florins böcker har aldrig några långa titlar, jag minns namn som "Leendet" och "Cirkulation" och nu "Ränderna", jag tänker just nu på att rand kan ju också vara en kant som ett gränsområde som vid randen av ett brant stup eller vid randen av ett synfält.

Det är en mycket vacker bok, formgiven av Maria Miesenberger och Patric Leo.