Panda da Panda menar allvar

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Thibo Girardon döljer ett allvarligt budskap i en vild scenshow. Bakom maskerna är Panda da Panda en konstnär som tar hjälp av familj och vänner för att skapa ett eget uttryck. I veckan släpptes hans nya album ”Flaoua paoua”.

I utkanten av Svarte ligger ett litet hus. Eller rättare sagt. Det ligger en grupp små hus omgivna av grönska. En ung man kommer ut från verkstaden. Bakom honom skymtar en arbetsbänk och ett myller av verktyg:

– Letar ni efter Thibo? Han är där inne tror jag, säger killen.

Är du hans bror?

– Nej, jag är en vän. Det är alltid mycket folk här. Det är en plats där man alltid känner sig välkommen, förklarar vännen och visar väg in i huset.

Vi passerar ett hemtrevligt kök och kommer in i ett vardagsrum, där några personer sitter runt ett bord och spelar Yatzy. Flickvännen Rebecca Scheja, som själv är dj i den kända duon Rebecca & Fiona, reser sig och hälsar.

Thibo Girardon kommer in från sidan. Han är lång och har det mörka håret samlat i en tofs.

– Jag och Rebecca bor tillsammans i Stockholm nu, men jag försöker vara här så mycket som möjligt. Det tar bara en timme med flyget, säger han.

Thibo Girardon haren intensiv sommar bakom sig. Som artisten Panda da Panda har han turnerat kors och tvärs genom landet och spelat på en rad olika festivaler. I veckan släpptes hans nya album ”Flaoua paoua”. Titeln, ja, den bygger egentligen på ett missförstånd.

– När jag spelade i Stockholm ropade jag ”Maoua faoua”, alltså mother fucker, typ kom igen då! Rebecca var där och lyssnade. Efteråt frågade hon om jag hade sagt ”Flower power” och det var ju mycket bättre.

Panda da Panda har gjort sig känd för sina spektakulära liveshower. Förra sommaren fick han avbryta en konsert på Noafestivalen i Skanör. Anledningen var att han hade stuckit ett träsvärd rakt i bröstet.

– Jag skulle sticka svärdet mellan armen och överkroppen, som när man är liten och låtsasdör, men jag missade och träffade istället en centimeter från lungan. Jag spelade tre låtar till, sedan var jag nära att svimma och fick gå av scenen.

Thibo Girardon fick åka ambulans till sjukhuset, men det har inte fått honom att sänka tempot på scenen. Den kompromisslösa inställningen till liveframträdande har han haft med sig från den första spelningen på Casperfestivalen i Hammenhög. Redan när han fick frågan bestämde han sig för att satsa allt.

– Det roliga är att det verkligen har lyckats. Att det funkar att vara sig själv och göra sin grej. Det har gått väldigt fort, säger han.

Via sitt skivbolagkan Thibo Girardon se var publiken befinner sig rent geografiskt. Det är fortfarande rödast i Skåne, som han själv uttrycker det, men hans rykte börjar sprida sig även i resten av landet. Ett mått på framgången är att han i år blev tillfrågad att spela på Malmöfestivalens stora scen under själv finalkvällen.

Han berättar att han ofta blir nervös och nedstämd inför en sådan spelning, men när han väl står på scenen går tiden alltid för fort.

– Att göra musik är det långa strecket. Konserterna är pricken över i:et, säger han.

Rekvisitan på scenen kommer från verkstaden i Svarte. Här arbetar Thibos bror Timotie Girardon, konstnär och luftakrobat. Han tillverkar masker och syr kostymer.

– Han är lika kreativ som jag. Vi jobbar mycket tillsammans. Vissa saker kan man inte göra i en lägenhet i Stockholm. Man kan till exempel inte tälja träsvärd.

Varför har du svärd på scenen?

– Det följer med från barndomen. Vi fick inte ha några vapen, som vattenpistoler, så vi gjorde våra egna. Det är symboliskt med träsvärd. Jag är helt emot vapen.

Bland Panda da Pandas låtmaterial finns det glada festlåtar som ”Titta när han dansar”, men också djupt allvarliga texter som ”Spegelen”. Här vänder Thibo Girardon sig till andra som mår dåligt och berättar att han har haft det likadant. ”Jag stod med knutna nävar framför spegelen, och jag slog mot mig själv”.

I den känslosamma låten ”Blå” nämner han fadern, multikonstnären Gilles Girardon, som gick bort i vintras.

– För mig är det terapi att göra musik. Jag har alltid gjort musik för att få ur mig saker. Jag får många mejl från personer som hör min musik. Några säger att jag har räddat livet på dem.

Du har ett allvarligt budskap men dina spelningar är underhållande och festliga. Finns det ingen motsägelse i det för dig?

– Nej, varför skulle det finnas det? Det är väl det bästa sättet?