Scener ur vårt landskap

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Naturen är vårt hem, vi rör oss där med en stor grad av förtrolighet. Men på samma gång är vårt förhållande till naturen sammansatt.

Platsen, rörelsen eller ljuden kan ge oss ljus och glädje, men även rysningar och en känsla av rädsla. Skogen och träden kan vara som goda murar och vi kan känna en frihet och en rytm tillsammans. Att gå i naturen är som att skriva några ordrader själv eller läsa en poet som Werner Aspenström:

”Jag minns ett träd, en lönn, en lönnkupol

som hösten länge gått och sneglat mot.”

Trädet ur samlingen Varelser från 1988

Fyra konstnärer med nära anknytning till Sjöbo ger bilder av sitt förhållande till nära natur och kultur, de ger personliga tolkningar av stämningar och känslor, de kommenterar ibland aningen sakligt och de låter ofta fantasiobjekt befolka deras bilder. Skogens grenar kan glittra, ett vitt lejon kan titta fram bredvid en trädstam, en jakthund med ett litet märkligt utseende kan visa sig och några träd verkar växa upp i himlen. Och där snurrar en karusell, som gjord för skogsbruk och plötsligt tänker jag utan anledning på en rad i en dansk psalm;

”Träden, grenen och frukten hör samman.”

Sophia Callmerförhåller sig i sina bilder till naturen. Hon återvänder till platser och låter ljuset arbeta i sina svartvita foton. De är både organiska och fyllda med magi, särskilt de från naturreservatet Froenahejdan, ett landskap med ålderdomlig prägel inom Sjöbo kommun. Där finns både bok, knägräs och lövgroda. Magin i bilderna gör det inte osannolikt att det kan dyka upp något oväntat, kanske ett lejon!?

Jón Leifssonär bekant med hästar och säkerligen med lejon både vilda och i frihet, och andra instängda och uppstoppade. I gips och skumplast formar han en mäktig lejonhanne, som imponerar i kraft, styrka och skönhet, men även skrämmer. Men den lilla musen som vilar på ena tassen är inte imponerad. Och vi kallar lejonet tillfälligt för skogens konung och det behövs inte en flock eller en familj för att imponera! Det räcker med ett lejon, unum, sed leonem, så var det väl på latin?

Ylva Lundquisthar gjort installationen Skogskarusellen med både ljus och ljud, en snurrgrej just för skogen, där den hör hemma och där den kan få nytt liv, med en uppväckt dansbana, dragspel i backen och grön snurrtombola. Ylva Lundquist problematiserar kring det rousseauanska naturbegreppet i sina bilder och låter barnet styra i en svit Huvudfotingar i akvarell och tusch.

Anna Örtemohar möjligen hört lejons morrande från vindkraftverket intill sitt hus eller sett något djur komma för att dricka vid sjön Frykens strand. Nu visar hon ett vitt lejon bredvid en blodbok, och båda är både ståtliga och vackra. Bokbladen är underbart ljusröda när de slår ut, de mörknar och blir sedan kopparröda. Den ståtligaste blodboken har jag sett på Slottshagen i Helsingborg. Anna Örtemo ser trädet som en samlare av minnen och som en bevarare av kollektiva föreställningar.

Som helhet är det en särdeles god idé att låta flera konstnärer arbeta med en gemensam tematik. Det är välgjort, lekfullt och inspirerande att se. Alla barn i Sjöbo med omnejd måste gå dit och likaså alla vuxna med barnasinnet kvar inom sig!