Annons
Nyheter

Skånska skönheter från 1800-talet

Konst och konsthantverk, vad är skillnaden, var går gränsen? Det är frågor som kulturjournalist funderar över när han bekantar sig med ett nytt skånskt praktverk.
Nyheter • Publicerad 11 september 2013

Min pappa var skräddare. Eller exakt: skräddarmästare. En mästerlig hantverkare. Innebär det att han också var en konstnär? Ja, ofta kunde han vara det. Som när en kund bett honom att välja tyg och mönster, få kostymen att bli lite mer speciell och personlig. Eller när han sydde till sig själv, då var han både hantverkare och konstnär.

Jag minns en gång i Lund. Mina föräldrar, min hustru och jag kom gående på Kyrkogatan och mötte Sten Broman, kompositören, musikpedagogen och klädsnobben. Pappa hade en av sina kostymer och det såg Broman förstås. Han glodde ögonen ur sig. Kunde inte se nog. Efter att han passerat oss så vände Sten Broman sig om och fortsatte att glo på pappas kostym.

Annons

Nog därför, på grund av min pappa, som jag aldrig kunnat dra en gräns mellan vad som anses vara blott konsthantverk och vad som förtjänar det finare ordet konst. Ett mästerligt konsthantverk kräver både skicklighet och personlighet. Det blir – är – konst.

Något annat som fascinerar mig är människans eviga längtan efter utsmyckning – ja, skönhet. Ungefär så brukar jag uttrycka det, när min hustru och jag är ute och kör och får syn på vad man kan kalla vägkonst. Något skulpturalt i en rondell, oxarna uppe på kullen strax norr om Lund, de små träfigurerna längs motorvägen vid Värnamo eller en älgskulptur i naturlig eller övernaturlig storlek.

Allt är ju inte så vackert. Tycker jag. Men någon, en kommunstyrelse eller en privatperson, måste ha tyckt att här behövs en utsmyckning. Och så lät man uppföra ännu en jätteälg eller något vad som helst som är en symbol för kommunen. Eller vad sägs om trädgårdskonst/skulpturer av snart sagt alla de sorter?

Så tänker jag – ännu en gång – när jag tittar i den nya boken ”Skånsk allmogekonst” av Per-Axel Hylta (Kulturhistoriska Bokförlaget). Ett praktverk i stort format med nära 200 färgfoton på vävnader, kläder, kistor, skåp, klockor, skedar, glas, smycken, psalmboksomslag, minnestavlor med mera. Allt eller det mesta tillverkat – ja, skapat – i Skåne under främst 1800- talet.

Skånska textilier – flamskväv och rölakan med motiv av brudpar, hjortar och bäckahästar, rutor, rosor och stjärnor – skrev jag om i en tidigare krönika. På ett helt bokuppslag syns en praktfull och ovanlig åkdyna i rölakan med fyra hjortar, lika många hönor och hela 29 gummor. Färgerna – rött, gult, svart, vitt – är intensiva men dova på samma gång. Åkdynan vävdes på Österlen, det bekräftas av ändbårdernas så kallade Borrbyhjärtan.

Lika vackra och än mer färgstarka är de träkistor som textilierna förvarades i. Bruna och röda men från cirka 1800 blev grundfärgen ofta blå, ljusare eller starkare. På bakgrunden målades blommor, fåglar och mönster, årtal och eventuellt ett ortsnamn. Några målare är kända vid namn men oftare har de gått till historien som Bjäre-, Kristianstads- eller Krusmålaren.

Jag tittar på skåpen, stora och små, golv- och väggskåp, lika bemålade och vackra. Änglaskåpen, som hängdes på väggen och kallades så för att de har en utsnidad ängel högst upp, är typiska för Österlen. Ett skåp från Eggelstad har både en soldat och en ängel på utsidan och på insidan av skåpdörren finns en likaså fint målad mansfigur med ett glas i hand. ”Skål min värda Bror”, står det. Alltså ett supskåp.

Tittar vidare på supkalkar och brännvinsskedar i silver, en bröllopssupkopp och fickplunta i glas, den senare daterad 1763 och använd av en kvinna. Det syns, enligt författaren, på glaspluntans initialer: KSD.

Boken sista, tyvärr lite korta, kapitel handlar om ugnar: en sättugn av järn och en kakelugn. Om ni känner er Piraten, har läst och minns Fritiof Nilsson Piratens berättelse om ”Bokhandlaren som slutade bada”, så vet ni att en sättugn får en ödesdiger betydelse i den historien.

Den här bokens sättugn kallas ”Brunnsugnen”, eftersom motiven på dess sidor visar mötet vid brunnen mellan Jesus och den samaritiska kvinnan. Kakelugnen är stänkmålad i en fantastisk färg: grönt. En växt med tusen grenar klättrar uppför kakelugnen, så ser det ut.

Frågan igen: Var går gränserna mellan hantverk, konsthantverk och konst? Tanken igen: Människans längtan efter skönhet. Också 1800-talets arbetsredskap – som ett skäkte- eller klappeträ eller en bråkbänk – kunde smyckas med blommor. Ett skäkteträ från Sjöbo, tillverkat 1807, har till och med målats som en gädda.

INTERNAL INTERNAL
Bengt Eriksson
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons