Utan att ha gett avkall på någonting.

Låten "Sadness is a blessing" hyser en nästan vansinnig upprymdhet. 60-tals-doo-wop-popen klingar skorrande här, inramad av svala amerikanska ökenvindar.

På Lykke Lis redan tokhyllade debutuppföljare, där medproducenten Björn Yttling själv backar upp på sång i strålande vackra vaggvisan "I know places", skulle man kunna ha förväntat sig en sprudlande revanscheufori.

Men framgångens pris har inte enbart varit till belåtenhet. Lykke Li har stegrat och fallit, hårt. Funnit sig själv igen, avskild och omgiven av sina närmsta vänner: en cykel, autoharpan, pianot, de organiska rytmerna och Björn Yttling.

"Silent my song" är ett öronbedövande epos. Kollisionen mellan låten och texten är lika omvälvande som en tsunamivåg. Yttling krämar på med hammondorgel, trippla slagverkare och körsång på "Youth knows no pain", lyckas få en stor popuppsättning att på samma gång låta lika maffig som organisk och primal på samma gång.

Lykke Li har på tre år landat mognare, inte lika juvenil, inte lika tillskruvad. Men knappast beskedligare.

Och utan att ha gett avkall på någonting.