Svensk rock med amerikansk accent, countryblues med Hoffstensk intonation. Tunga rullande trummor, samspelta gitarrer, en frustrerad orgel, lite skramligt så där.

Och så den där rösten, både mörk och ljus på samma gång.

Även om det här känns äkta, med saknad efter pappa Gunnar som en extra ton på flera låtar, så når det sällan hjärtat på lyssnaren. Melodierna är lite svårfångade, bluesen lite för långt bort. Gillar bäst rockigare ”Walk with the rhythm” och softare ”Go for love”.