Thorsten Flincks sällsamma inlevelse

Kultur och Nöje
Foto:

”Riktigt jävla bra blir man bara på en sak” slog Thorsten Flinck fast när jag intervjuade honom för några år sedan i samband med en konsert i Malmö.

Artikeln publicerades 26 augusti 2011.

Han syftade, för egen del, på att han först och främst är en teaterns man. Och visst, Thorsten Flinck är framför allt en farligt briljant skådespelare. En sällsam, sällsynt naturkraft på scen, som nog skulle kunna blåsa dramatiskt liv i en inköpslista till affären om så krävs.

Som sångare och frontperson för ett band då? Tja, han är knappast de glittriga scenklädernas man. Entrén på Garaget i Hammenhög är magnifik i all sin sjavighet. Den proggrockiga, fyra man starka Revolutionsorkestern börjar lira utan Flinck, fortsätter lira, lirar nästan för länge. Precis när man börjar skruva på sig halvjoggar Thorsten upp på scen, med gråsprängt skägg, huvudet gömt i huvan på en munkjacka och en halvrökt cigg inkilad i sin knutna näve.

Blicken är intensiv, pressad, och den nyblivna 50-åringen pratar stirrigt, snabbt. Sedan visar han att det där sällsamma, den magnetiska närvaron, är hans följeslagare även som sångare. Med stämband som sargats och härdats av ringarna från många svåra år gör han skarpladdade, kraftfulla tolkningar av sångpoeter som Björn Afzelius, Plura Jonsson, Dan Hylander, Evert Taube och Townes van Zandt.

Dan Hylanders ”Maria” river och klöser av förtvivlad ångest och förtvinad kärlek, Björn Afzelius "Elsinore” sjuder av vrede och Pluras ”Långt bort, högt upp i det blå” växer till ett maffigt gitarrsolande klimax när Michael Englund får feeling och går loss på sin skamfilade strata. Och man anar ett stridslystet långfinger mot Flincks egna demoner när han blåser varm glöd i Afzelius missbrukarvisa "Balladen om K”, en av kvällens riktiga klockstoppare.

På minuskontot då? Det fladdrar lite i kompet emellanåt, mest för att Revolutionsorkestern tvingats kalla in en tapper vikarie på bas. Och konserten är aningen kort, de hade gärna fått lira någon halvtimme till. Jag längtar också förgäves efter "Vildvuxna rosor”, Flincks översättning av Nick Caves ”Where the wild roses grow”. Fast för den hade det förstås behövts en duettpartner. 

Men nu är vi ute och halkar bland radanmärkningarna. Där ska vi inte parkera, inte efter en så stark konsertupplevelse.

Sammantaget? Thorstens teori haltar, det här är riktigt jävla bra.