Trevligt i Pughs sällskap

Salongen i Ystads teater är helt nedsläckt. Precis när en lustigkurre frågar om det kommer någon artist snart, skär tonerna från ett ensamt munspel genom mörkret. "Jag har en guldgruva" från 1972 växer sakta fram. Ett par strålkastare tänds och Torbjörn "Pugh" Rogefeldt, 65-årig svensk rocklegendar, uppenbarar sig iklädd skinnjacka och bakvänd keps. Med bandet på plats hänger han på sig elguran och växlar in på en tungt gungig "Grävmaskinen" från 1974.

Det är en suggestiv öppning på en kväll som annars kan summeras med ordet trevlig. Tillsammans med sitt gotländska band, med Hasse Tholin på kontrabas och Mikael Lyander på trummor, har Pugh rest över till fastlandet för en 24 spelningar lång turné genom Sverige. Exponeringen i "Så mycket bättre" har förstås krattat manegen och rockveteranen tänker inte slarva bort karriärknuffen. Först samlingsplatta och nu riksturné. Pugh har även dammat av "Här kommer natten", som legat i träda i 25 år, efter Miss Lis kolossala tolkning.

När trion denna kväll intar Ystad har de hunnit avverka en dryg tredjedel av speldatumen och är ordentligt varma i kläderna. Pugh skämtar avslappnat om sin ålder och varvar vilda skrönor om Norrlandsturnéer med roliga anekdoter om klassiska låtars ursprung. Publiken är helt med på noterna, skrattar gott och mår bra. När ungefär hela salongen kan sjunga texten till Bernt Stafs "Familjelycka" från 1970, så förstår ni kanske att detta är 40- och 50-talisternas kväll på stan. De har åldrats jämsides med Pugh och accepterar utan omsvep en och annan skavank. Den fina stämningen bäddar för både stående ovationer och extranummer innan trion lämnar scen efter två timmar.

Musikaliskt är konserten lite mer ojämn. Pugh blandar och ger från sin långa karriär. Några skopor nytt, lite Grymlings och förstås en rejäl laddning från de tidiga åren, när han var strykhet med sin banbrytande rock på svenska. Somligt trivs utmärkt i det grovhuggna trioformatet. "Mamma håll ut" driver på med ivrigt sväng och "Jag är en liten pojk" mynnar ut i ett larmande, skavande gitarrsolo som slungas ut i salongen. Samtidigt hade en del låtar mått bättre av en mer dynamisk instrumentering. Kanske ett piano här eller en cello där. Och i en del av klassikerna, som "Små lätta moln", ligger melodierna så högt att de blir en prövning för 40 år äldre stämband. Pugh fixar det, men inte utan viss möda.

Nåväl. Sammantaget blir kvällen just trevlig, varm och sympatisk. Pugh Rogefeldt vet fortfarande hur man rår om en publik.