Trio som utmanar

Kultur och Nöje
Foto:
Foto:

Som en arkeologisk utgrävning, kopplingar till reklambilder och måleriska utmaningar. Det väntar besökarna på Galleri Thomas Wallner. Konstskribent Isac Nordgren har sett utställningen med Elisabeth Frieberg, Henrik Jörgensen och Anders Stolt.

Artikeln publicerades 24 september 2014.

Konst
Elisabeth Frieberg, Henrik Jörgensen och Anders Stolt. Galleri Thomas Wallner, Simris, till 12/10

Galleri Thomas Wallner visar just nu tre konstnärer med väldigt olika uttryck. Anders Stolt skapar illusionen av keramiska föremål. Med hjälp av papier-maché, akryl och blyerts gör han små skulpturer som liknar tändhattar, krukor och muggar. Föremålen står prydligt uppradade, vilande ett och ett på sina aluminiumfästen.

Det hela påminnerom en arkeologisk utgrävning där inget av fynden tycks ha någon funktion. En rad andra verk består av enfärgade rektanglar av stelnad pappersmassa. Stolt kallar dessa fem små bilder i olika bruna nyanser för ”landskap”, vilka tycks smälta samman i ett murrigt töcken av historia och jord.

Henrik Jörgensen gör tredimensionella bilder i figursågad akrylplast, eller plexiglas som det ofta kallas. Jörgensen bygger upp bilderna i flera olikfärgade lager vilket ger ett väldigt grafiskt uttryck. Det är spännande hur han bryter sönder ramarna för sina bilder, vilka snarare är väggskulpturer än målningar. Motiv som ”Checkpoint”, där en soldat med sitt automatvapen i hand talar med en fundersam man i sin bil, är intressanta men uttrycket i Jörgensens bilder är överlag alltför ensidigt och närheten till reklambilder är för stark.

I galleriets storarum breder Elisabeth Friebergs utställning ”Dying on stage” ut sig.

Inspirerad av den stora minimalisten Agnes Martin och Ann Edholm, som hon arbetat som assistent åt, har hon skapat en utställning som utmanar måleriets regelverk. Frieberg varvar olika stilar och i ett par bilder, åtminstone enligt titlarna, har hon inspirerats av van Gogh och Monet.

Jag fastnar mest för de små strama, Agnes Martin-inspirerade målningarna som Frieberg i flera fall placerat bara en liten bit över golvet. Det är en väldigt spännande hängning med bland annat en stor målning på gångjärn för att få dagsljuset att falla i en idealisk vinkel mot bildytan. Två andra stora dukar hänger med baksidan utåt och om man tittar in i utrymmet mellan vägg och bildyta så ser man hur färgerna strålar mot väggen.

Flera andrakonstnärer, som exempelvis Charlotte Walentin och Anders Sletvold Moe, har använt sig av samma grepp men det är lika fascinerande varje gång att se hur färgerna projiceras mot den vita väggen.

Ett annat spännande grepp som Frieberg använt sig av i några bilder är där hon spänt duken men inte vikt in de bitar som går utanför bildytan.

Effekten blir att målningen tycks uppfläkt och det ofullbordade arbetet står i kontrast till stramheten i den målade bilden. Referenserna till konsthistorien och konstvärlden understryks i det textmaterial som finns till utställningen, skrivet av Frieberg själv och Kyle Chayka, curator och skribent.

Det råder inget tvivel om Friebergs måleriska kvaliteter men hennes utställning är framförallt ett koncept. Är det modigt eller bara pretentiöst? Kanske både och.