Tystnad – rättegång pågår
Knäpptyst. Bara en dämpad gråt hörs, förstärkt av rättssalens högtalarsystem. Vittnets berättelse har fått vallarna att brista för en av översättarna. Filmkamerorna vilar på försvarsadvokaten, Samuel Fröler, som frustrerat tvingas inse att hans frågor får vänta.
– And cut.
För några minuter släpper anspänningen. Åklagaren, den franska skådespelerskan Romain Bohringer, lutar sig tillbaka i stolen. Den bulgariska regissören Iglika Triffonova byter några ord med Samuel Fröler medan huvudfotografen Rali Ralchev justerar ljuset med en skärm monterad ett par meter upp i luften.
Sedan är det dags för ny tagning. Skådespelarna och det huvudsakligen bulgariska filmteamet intar sina positioner igen, medan inspelningsledaren Krassimir Hazarbassanovs krav på tystnad ekar över filmstudion. Klockan är halv tre, lunchen har precis avslutats och än är det långt kvar innan dagens tolvtimmarspass i Ystad studios är slut.
Just nu spelas några av de viktigaste scenerna i det internationella dramat ”False witness” in i studion, som förvandlats till krigsförbrytartribunalen i Haag. Handlingen kretsar kring en rättegång mot en serbisk krigsförbrytare efter kriget på Balkan. Den svensk-ryske juristen Mikhail Finn, spelad av Samuel Fröler, har som uppgift att försvara honom.
– Min karaktär förstår att något är galet, att något inte riktigt stämmer med det här vittnesmålet. Så jag åker tillbaka till Sarajevo för att leta reda på vittnets ursprung. Det är också en stor del av filmen. Det spelade vi in i höstas, säger Samuel Fröler under lunchpausen en stund tidigare.
Dagens scen kommer tidigt i filmen. Men i själva verket är Ystad sista anhalten för filmteamet. Scener från Sarajevo, Amsterdam och utomhusmiljöer i Haag spelades in i höstas.
– Sarajevo var väldigt spännande att uppleva. Att få se utsattheten folket har levt i där, med en belägrad stad i tre och ett halvt år, med enorm beskjutning av raketer och granater varje dag. Det handlar bara om några timmars flygresa från oss. Och bakom brotten finns det alltid människor. Föräldrar, barn. Det är det som Igilika fått in i filmen. Det är inte bara en rättegångsfilm, utan man ser också konsekvenserna av det, säger han.
Att rollen specialskrevs för Samuel Fröler gav honom en ovanlig närhet till projektet.
– Det känns så klart extra spännande. Då blir det mer än bara ett jobb, när man är inblandad i processen från början.
Regissören Iglika Triffonova beskriver samarbetet med Samuel Fröler som en yrkesdröm som förverkligats.
– Det är en väldigt speciell upplevelse när du verkligen älskar en skådespelare, och du får en chans att jobba med honom. Jag gillade honom väldigt mycket i ”Den goda viljan” (Bille August, 1992), och han stannade kvar i minnet i 20 år. Så skrev jag in honom som en av huvudrollerna i den här filmen. På den första inspelningsdagen i Bosnien berättade jag för honom att ”Jag har väntat på dig i 20 år. Så låt oss göra det här. Låt oss göra vår film”, säger Iglika och skrattar.
Filmen är fiktion, men den har rötter i verkliga händelser från de tidiga Haag-rättegångarna på 90-talet.
– Jag skulle inte kalla filmen för dokumentär i sitt anslag, för det är riskabelt att använda den termen. Då kan folk börja titta på berättelsen som om den vore sann. Filmen är baserad på en sann historia, men det är konst. Det är min berättelse, sedd ur mitt perspektiv. Men jag vill att filmen ska kännas autentisk, säger Iglika Triffonova, som själv skrivit manus.
Hon är tydlig med att hon vill ge en mångbottnad bild i filmen.
– Jag vill bara säga att vi inte dömer någon, eller delar ut domar. För mig var det väldigt viktigt att folk i Bosnien som läste manus kände att jag har försökt vara objektiv och respektfull mot varje sida av historien. Jag försöker berätta den genom olika linser, och ur olika personers synvinklar. Filmen lägger ett pussel av olika öden.
