Vargåkra Gård visar på bredd

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Just nu verkar det finnas ett för landskapsmåleri och skildringarna av den skilja så åt. Konstkritiker Isac Nordgren recenserar ”Samtida landskapsmåleri” som visas på Vargåkra Gård.

Konst

”Samtida landskapsmåleri”

Danilo Stankovic, Yvonne Larsson, Ulrik Samuelson, Maiken Stene, Johanna Fjaestad, Hertha Hanson.

Vargåkra Gård, till 3/8.

Vad är ett landskap? Och hur skildrar man ett landskap?Bilden av landskapet är central i . Carl Larsson, Zorn, Liljefors och Ernst Josephson är bara några av de målare som såväl har varit med och format vår syn på landskapet som idé som satt upp en kanon för vad som anses vara ett klassiskt svensk måleri.

Just nu verkar detfinnas ett stort intresse i svensk konst att vända tillbaka och ifrågasätta vår syn på naturen, och skildringen av densamma. I Linköping visas en samlingsutställning med nyproducerade landskapsskildringar och på Vargåkra Gård utanför Hammenhög har Thomas Millroth satt ihop en utställning med den talande titeln ”Samtida landskapsmåleri”. Det är en titel som lär förbrylla och kanske till och med förarga vissa besökare då ramarna för vad som är ”landskapsmåleri” verkligen tänjs ut till sitt yttersta.

Yvonne Larssonsserie ”Vinterskog” består av nio små bilder av granar i gråskala. Serien är oerhört konkret men samtidigt går Larsson så nära motivet att det uppstår en abstraktion, granarna och snön blir till ikoniska mönster. Även Johanna Fjaestad undersöker skogen och vintern i sin impressionistiska serie ”Skönvik”. Flyhänt skildrar hon en natur i ett skede av förändring där formerna böljar fram över duken.

De återstående tre konstnärerna i utställningen är samtliga födda på åttiotalet, och har ett än mer fritt förhållande till idén av ett landskap. I Maiken Stenes stora målning ”Hudson” är det förvisso tydligt att hon har utgått från ett landskap och bilden innehåller både berg och vattenfall.

Men Stenes landskap tycks skildra en imaginär natur, som taget ur en av hennes drömmar. Himlen vibrerar likt olikfärgade glasskärvor medan en otämjbar växtlighet sträcker sig upp ur marken.

Danilo Stankovic ärensam om att placera ett subjekt i sina landskap då bondeliknande figurer tycks genomföra olika riter i ett par av hans målningar. Men i sin tredje bild, ”Lost III”, konstruerar han en bauersk sagovärld där naturen är det verkliga subjektet. Det finns ett intresse hos Stankovic för förlorade och subversiva kulturer som jag uppskattar.

Den konstnär som drar idén av vad ett landskap kan vara till sin yttersta spets är Hertha Hanson. I ett par verk reduceras naturen till en färg som sedan med hjälp av breda halvcirkelformade penseldrag bildar en abstrakt närbild av snårskog eller djungel.

Här lämnar Hanson fortfarande kvar referenspunkter, tecken av vad som formar vår bild av ett landskap men i sina övriga bilder drar hon abstraktionen ett steg längre. Landskapet blir då till tre vita fält eller en röd monokrom, spunnen av trådar. Utställningen på Vargåkra Gård visar om något på landskapsmåleriets bredd, från Larssons skogar till Hansons reducerade signalbilder.