Övertygande Nilsson i drabbande ”Aida”

Och det har hon under senare år sannerligen också lyckats med, genom olika roller och priser har hon tagit steg för steg, men på operans svenska nationalscen, Kungliga Operan i Stockholm, tog hon i lördags kväll det hittills största steget för en fortsatt framgångsrik karriär.

För som titelrollens Aida i Verdis opera övertygar Christina Nilsson från första till sista insats med en lika vacker som kraftfull röst. Hon är så självklar i sin stämma att hon behärskar alla nivåer och känslolägen, vilket hon får visa i regissören Michael Cavanaghs skarpa uppsättning där storheterna krig och kärlek både utmanas och ställs mot varandra.

Om rösten är självklar och övertygande från allra första stund tycker jag inte Nilssons kroppsspråk är det, där känns hon mer osäkert prövande. Efter paus är den osäkerheten borta, och i inledande arian ”O Patria Mia” bor sorgen och oron i såväl röst som kropp. Det är en oerhört gripande scen där Aida minns sitt hemland och inser att det pågående kriget mellan hennes gamla och nuvarande land gör att hon aldrig mer kommer att få se sitt barndoms land igen. Aldrig mer, repeterar hon och ingen i salongen kan tänka på något annat än den situation som alltför många mänskor än idag tvingas leva i.

Efter paus visar också Katarina Dalayman sin storhet, och med kraft och inlevelse spelar hon som prinsessan Amneris ut sina kort för att vinna den man hon älskar. Han är hennes lands ledande krigsförare, Radamés, men även om hon lovar honom kärlek och makt väljer han att följa sitt hjärtas stora kärlek, hovets tjänstekvinna Aida.

Ivan Defabiani är lika mycket lyriker som kraftpaket och gör kärleksstriderna mellan denna trio komplett. Till sist dör alla av kärlek, Radamés och Aida av lycklig, Amneris av olycklig.

Om kärlek är det ena stora K:et i detta mästerverk, är Kriget det andra. Främst är det i de två första akterna som detta är ämnet. Och det genom flera drabbande skildringar av kriget som en hetsande hatande evighetsmaskin som förstör både samhällen och individer.

Här finns en scen där vapen överlämnas till de ledande männen som om det handlade om de mest värdefulla religiösa symboler. En förödande kritik av hur tron på himlen kan leda till helvetet på jorden. Men också en lika kraftfull kritik av vår tro på vapen och våld som en lösning och väg mot en framtida fred när det tvärtom leder till motsatsen; mer vapen, mer våld.

Allt detta utspelas på en till stor del avskalad scen, men med olika nivåer och rum bakom varandra. Effektfullt skildrat genom dramatiska ridåförskjutningar, som om det vore kameralinser som öppnas och stängs och ger oss i publiken olika fragmentariska inblickar. Ofta ger det en känsla av att se ett nyhetsprogram där krig är den ständiga nyheten.

För Christina Nilsson är Aida hennes hittills största roll, och den kan mycket väl bli hennes stora genombrott. Ovationerna efter lördagens premiärkväll var lika stormande som värmande. Helt välförtjänt.