Artisteri på högsta nivå med jazzsväng som motor

Manhattan Transfers medlemmar – Alan Paul, Cheryl Bentyne, Janis Siegel och Trist Curless – kommer in och satsar allt. Direkt. Nej, en underdrift, de satsar ännu mer än vad som behövs. Den kompande jazztrion, ledd av Yaron Gershosvky, manar på som om de lirade rockabilly.

Ettrigt är ordet. Tajt som en handske med fyra spretiga fingrar. En enhet av personligheter: varje röst sticker ut, var och en sjunger med all sin särart. Ibland kan de låta som en jazzig sektion av olika blåsinstrument.

Särskilt sångerskorna och allra mest Janis Siegel är även lika skickliga som egenartade solister. Cheryl Bentyne sjunger på både lek och allvar, alltid med humor. Siegels stämband måtte vara av gummi, hon sjunger och skriar så tonerna skuttar upp i ljus falsett.

Oj, när Siegel låter än som en trumpet, än som en saxofon. Alla fyra scatsjunger också. Inte ordlöst och unisont utan var och en sjunger för sig, framför sin personliga form av scat och ändå sjunger de tillsammans.

Låtarna hämtas ur hela karriären, från start till idag. Jag noterar en tät, snabb ”Boy From New York City”, rockballaden ”Candy” och swingballaden ”Java Jive”, hyllningen till jazzklubben ”Birdland”, en fullfartversion av ”A Tisket, A Tasket” (hämtad från Ella Fitzgerald), vocalese-sången ”Sing Joy Spring” (Jon Hendricks ord till Clifford Browns toner) och som extranummer jazzsambarumban ”Tequila” från nya albumet.

Artisteri på högsta nivå med jazzsväng som motor. Två tredjedelar in i programmet börjar det ettriga att pysa ut, det lugnar ner sig. Och fattas bara, som de hållit igång. Då lägger Manhattan Transfer in en ny växel och sätter fart igen! Vilken sång! Vilken kväll! Att de orkar! Ojoj!