Kultur

Atwood x 2: "Hjärtat stannar sist" & "Tjänarinnans berättelse"

Ny bok
Margaret Atwood har utkommit med mer än fyrtio romaner, diktsamlingar, noveller och essäer sedan debuten 1961. "Tjänarinnans berättelse" har blivit film, opera, teaterpjäs, balett och seriealbum.
Foto:

Den totalitära staten har ett allvarligt problem. Ingen trivs där. Varken förövare eller offer. Varken herre eller tjänare. Varken angivare eller angiven. Kulturskribenten och bibliotekarien Maria Ehrenberg har läst två gånger Margaret Atwood, nya "Hjärtat stannar sist" och den åter aktuella "Tjänarinnans berättelse".

Margaret Atwood

"Tjänarinnans berättelse"

Reviderad översättning Maria Ekman, förord Inger Johansson

"Hjärtat stannar sist"

Översättning Inger Johansson

(Båda ges ut av Norstedts)

Vissa böcker borde inte få bli aktuella.

Till exempel ”Tjänarinnans berättelse” av Margaret Atwood. Första gången jag läste den var på 80-talet och den var länge en av de värsta – och bästa – böcker jag läst. Helt enkelt för att den går rakt in i kroppen, känslan av att leva så inskränkt och instängt är skildrat med en fenomenal skicklighet att man inte kan värja sig. Läsningen då avslutades dock med en lättnadens suck: ”tur att vi lämnat sådana extrema och kvinnofientliga epoker bakom oss”. Tänkte jag, naivt och dumt.

För sedan den gavs ut 1985 (1986 på svenska) har världen på många sätt blivit alltmer misogyn. Flera länder diskuterar ändring av abortlagar, sexismen brer ut sig och många positioner som våra förmödrar erövrade är hotade idag. Hur kunde det gå så illa?

Svaret finns kanske i det spår som den nya och enormt välgjorda filmatiseringen trycker på: vi såg på. Så står det också i boken på många ställen. Vi såg på när den ena rättigheten efter den andra försvann. Det tysta godkännandet, känslan av att det här lilla steget inte är så viktigt gör att bokens huvudperson Offred helt plötsligt befinner sig i en totalitär stat, byggt på ultrakristna värderingar där alla fruktsamma kvinnor förslavas åt eliten. Med uppdrag att föda barn. Förtryckarmekanismerna, den totala kontrollen, allt är förfärande bra skildrat.

Det är det felet vi inte ska göra idag. Se på. Utan agera.

I Texas och Indiana finns förslag på strängare abortregler. Tokstolleförslaget i Oklahoma – att kvinnor måste ha mäns tillstånd för att göra abort – gick tack och lov inte igenom. I alla tre stater har tysta kvinnor klädda som Tjänarinnor protesterat. Det är bra.

Samtidigt vet vi att fertiliteten i världen minskar. Och bruket av surrogatmammor (en sorts tjänarinnor) ökar. Att vi behöver vara vaksamma är ställt utom all tvivel.

Angiveriet är ett annat tema som jag minns mycket väl. Alla anger alla. Man vet aldrig vem man kan lita på. De små koderna, de knappa antydningarna som ibland skickas ut som en trevare är gastkramande upplevelser. Som läsare sitter man hela tiden på nålar; försa hon sig nu? Kommer den svarta bilen och för bort henne för detta?

Den inre exilen är en lösning och här liknar ”Tjänarinnans berättelse” Svetlana Aleksievitjs ”Tiden second hand: slutet för den röda människan”, där flera vittnade om en saknad efter den inre exilen. Den var uppfinningsrik, högtstående och räddade liv. Offred – och andra tjänarinnor – håller sig mentalt friska genom berättelser, genom att inte glömma. De viskar varandras riktiga namn i mörkret, de kommer ihåg. På så vis hålls tanken på ett annat liv – vid liv.

Och Ett Annat Liv verkar många önska sig i landet Gilead. Inte bara dess offer utan också förövarna. Det är genom sin ägare som Offred får se andra delar av Staten – till exempel de statsägda bordellerna Paradiset – det som skulle rädda människan från krig och elände – var inget Paradis utan ett helvete. Även för dess härskare. Så vittrar terrorstaten sönder inifrån.

Jag kan förstå att förlaget ger ut Atwoods senaste roman, ”Hjärtat stannar sist”, samtidigt som nyutgivningen av ”Tjänarinnans berättelse”. Båda handlar om ett totalitärt samhälle. Och längtan därifrån. Men där stannar likheterna. Där den ena kommer att bli en klassiker, kommer den andra snart att förpassas till Avdelningen för misslyckade försök. Fast nu är jag kanske lite för hård.

Första delen är riktigt bra. Här möter vi Stan och Charmaine som lever i sin bil. Den ekonomiska kraschen har gjort stora delar av landet (läs: USA) bankrutt. Folk avskedas, hus får lämnas och man lever ur hand i mun med korta ströjobb. Stan och Charmaine har i alla fall sin bil, men det är trångt och man måste hela tiden vara beredd att köra iväg, ligister kan när som helst bryta sig in. I denna första del känner jag igen undergångsstämningen från ”Oryx och Crake” och andra av Atwoods dystopiska verk.

Det är lösningen på problemet som är problemet. Stan och Charmaine blir lurade till Positron, en stad byggd på idén att invånarna är fångar en månad och fria – inom Positronen – nästa. Man har helt enkelt avbytare. Varannan månad bor du i ditt hus, nästa månad är det din avbytares tur. Ingen får lämna området, ingen får ha kontakt med yttervärlden.

Från början är paret nöjt. Mat, kläder, eget hus, jobb – vad mer kan man begära? Kanske lite frihet? Kanske lite avsteg från allt planlagt? Kanske göra något litet, litet förbjudet? Men ett avsteg leder till ett annat och snart är man dubbelt jagad.

Själva idén med halvtid fängelse/halvtid vanligt liv är i sanning ganska skör. Att man som läsare ganska snart förstår att Positron är en täckmantel för otäck handel med människor gör inte saken bättre. När Stan och Charmaine sedan smugglas ut som sanningsvittnen och hamnar i Las Vegas känns det som om något gått överstyr.

Det är synd. Atwood är en fantastisk författare och därför ägnar jag mycket tid åt att fundera över vad hon ville med den här boken. Ett slags avkoppling? Delar från till exempel ”Oryx and Crake” finns med: försök med människor och djur, robotarnas intåg. Men det som var ett krypande obehag i ”Oryx och Crake” blir någon slags underhållning i ”Hjärtat stannar sist”. Och vad har egentligen ändrats i slutet av boken?

Ingenting.

Och det är väl det värsta tänkbara slutet.

Fakta

Margaret Atwood

77 år, kanadensisk författare. Debuterade 1969 med ”Den ätbara kvinnan”, som liksom till exempel ”Upp till ytan” och ”Oraklet ”skrivit in sig i en feministisk tradition. ”Kattöga” (1989) är en synnerligen fin uppväxtskildring och berättelse om identitet, medan ”Den blinde mördaren” skildrar Kanadas historia i breda penseldrag. ”Alias Grace” (1996) är omtalad eftersom den skildrar ett känt mordfall.

På senare år minns vi mest hennes oroande och synnerligen välskrivna framtidsskildring, trilogin om MaddAddam (”Oryx och Crake”, ”Syndaflodens år” och ”MaddAddam”), om en framtid där allt spårat ur: DNA, robotar, människor.

Förutom romaner har hon skrivit ett stort antal noveller, ett par barnböcker samt givit ut flera lyriksamlingar.

Hon har fått alla upptänkliga priser. Utom ett, inte heller i år. Nobelpriset i litteratur.

Som kuriosa kan nämnas att hon hade en liten cameoroll i den amerikanska videotjänsten Hulus omtalade och hyllade tv-serie av "Tjänarinnans berättelse". Hon spelar en av Tanterna.

Första meningen i "Tjänarinnans berättelse": "Vi sov i det som en gång hade varit gymnastiksalen."

Första meningen i "Hjärtat stannar sist": "Att sova i bilen är trångt."

Visa mer...