Kultur

Avklädd sovjetisk utopi

Kultur
Foto:

Genom intervjuer närmar sig ryska journalisten Svetlana Aleksijevitj sitt lands samtid och historia. I sista delen i serien ”Utopins röster” är ämnet Sovjetunionens fall. Kulturskribent ÅM Hellman läser en lika drabbande, som nödvändig bok.

Artikeln publicerades 17 augusti 2013.

Jag har en vän som växte upp i en trång lägenhet med partibok och komosolmöten (kommunistiska partiets ungdomsförbund). En gång på ett litteraturseminarium om marxistisk teori, ställde hon den för henne uppenbara men för oss förbryllande frågan; ”hur ska man kunna använda dessa idéer i en tolkning utan att begrunda dess konsekvens?”

Kanske skruvade vi på oss, någon svarade kanske att en teori är ju bara en idé, ett sätt att läsa. Genom att använda en tolkningsram upptäcker man texten i dess idéhistoriska sammanhang och det är vad som särskiljer litteratur som vetenskap från läsupplevelsen. Hon var inte övertygad. Marx och Engels teori var ju till skillnad från andra teorier faktiskt prövade i det verkliga livet.

Detta tänkerjag på när jag läser journalisten Svetlana Aleksijevitj ”Tiden Second Hand”. Det är den femte och sista delen i de intervjuer hon började göra 1978, och som kallas ”Utopins röster”. Strävsamt har hon lyssnat på kvinnor, män, partitoppar, barnhemsbarn, angivare, lägerfångar. På lösryckta samtal under demonstrationer, på gatorna, vid marknadsstånden och på tåg.

Intervjuerna har hon sedan samlat, och gett varje del sitt urskiljande tema. På svenska kom förra året seriens första del, ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, om kvinnorna som stred i Röda Armén.

Den nya boken handlar om Sovjetunionens fall, det är intervjuer från 1991 till 2012. I bokens första del löper självmorden som en röd tråd, medan kärleken har den rollen i andra delen.

Hon intresserarsig för vad tiden gör med människorna. Hon undrar själv varför hon intresserar sig för självmördarna i denna bok? Det är inte självmordets problematik som fascinerar, utan döden som en konsekvens av att människan smälter samman med den storartade idén om Sovjetunionen.

Eftersom dessa människor inte längre finns så intervjuas familjen, vännerna, grannfrun. Inga detaljer utelämnas, katter stryker förbi, någon gråter. En annan berättar mer än det var tänkt. En sonson berättar vitsar: ”Under en seans samtalar en professor och en bolsjevik. Professorn påpekar att det smugit sig in ett fel i kommunismens ursprungsidé. Minns du sången ”flyg frejdigt fram vårt vackra lok?” Jovisst minns bolsjeviken, men vad är felet? Jo, lokomotiv kan ju inte flyga...”

Farfadern, somär lika trogen partiet nu som när han arresterades som förrädare för att hustrun hade polska släktingar, beklagar sig över att den nya generationen bara är intresserade av McDonalds, Pizza Hut. Mat! Ingen svälter längre för uppoffrandet av en ny värld. Men nog svälter folk. Sovjet, eller Ryssland, går inte alltings värde att mäta i korv?

Här kommer det ironiska, om jag suttit på en annan stol nu och inte på recensentens, hade jag inte kunnat låta bli att läsa hur människan formas i strukturer.

Kanske hade jag läst in en konsumtionskritik – eller kritik av västvärlden. ”Jag hade nöjt mig med yttrandefrihet”, sägs det i en intervju. Kanske, bara som akademisk princip, hade jag haft hjälp av Marx och Engels.

Men jagkan inte glömma min väns ord om det verkliga livet. Erfarenhet betyder inte att man vet allt. Människan är ofullständig och omedveten om sin förändring. En enskild kan inte avgöra om den har rätt eller fel, eftersom den inte vet något om de kommande omständigheterna. En annan Sovjetisk teoretiker, Mikhail Bakhtin, menar att sann litteratur består av en mängd röster, en kör av liv.

”Tiden Second Hand” är ingen njutningsfull läsning, den är ibland lika inbjudande som en karg tundra. Inte heller är den nostalgisk eller sentimental. Man kan inte ta ställning till om andras liv är rätt eller fel. Just därför är detta en nödvändig läsning. Den klär av utopin ända in på skinnet.