Avrättning av ett manssvin
Teater
"Johnny Boy". Manus & regi: Marianne Lindberg De Geer. Scenografi: Carl Johan De Geer. Skådespelare: Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Angela Kovàcs, Magnus Krepper, Peter Gardiner Spelas på Stockholms stadsteaters lilla scen
Om Marianne Lindberg De Geer ville att hennes pjäs "Johnny Boy" skulle vara en viktig bild av mannen som förtryckande norm skulle hon inte ha ställt sin och Björn Afzelius kärleksrelation framför. Men det gör hon och placerar därmed sin pjäs i den numera högst levande konstnärliga tradition som låter det privata bli konst, ibland utan att ta den besvärliga vägen över gestaltning.
För det är just där verkets värde avgörs. Finns det en gestaltning? Eller stannar allt i att bara bli privat?
Inom den svenska litteraturen har det där varit brännande frågor de senaste åren. Bland de som har lyckats gestalta det privata och därmed skapat fungerande konst finns namn som Lars Norén, Maja Lundgren och Karl Ove Knausgård. Andra har inte nått längre än till sensationen. När Marianne Lindberg De Geer flyttar in den här konstnärliga strategin på teaterscenen är det tyvärr bland de sistnämnda hon hamnar.
Det är absolut ett gott teaterhantverk vi ser. Marianne Lindberg De Geers personregi har fått skådespelarna att lysa. Och själva textidén – att skildra tre kvinnor som hjälplöst snurrar kring den store sångaridolen Afzelius och med olika hållningar försöker behålla honom – är inte dum.
Men sammantaget slutar det ändå i en privat uppgörelse. Och upprättelse. Marianne Lindberg De Geer hade en tioårig relation med Björn Afzelius (som avled 1999) på 70-talet och det är Marianne Lindberg De Geers alter ego Marie, lyhört spelad av Kajsa Ernst, som är dramats stjärna. Klok, reflekterande och den enda av de tre kvinnorna som lyckats behålla sin värdighet.
De andra två, Rita och Gina (jag har ingen aning om i vilken mån de är modellerade efter verkliga förebilder), havererar i psykiska sammanbrott och missbruk. Angela Kovács och Katarina Ewerlöf gör dem med stor närvaro och försvarar dem så gott det går. Speciellt Katarina Ewerlöfs långa inledande monolog, där hon skäller ut kistan den döde Afzelius ligger i är drabbande i sin rasande sorg och uppgivenhet inför livets orättvisor.
Och Afzelius själv? Jo. Magnus Krepper är övertygande när han dryper av manlig pompös fåfänga och egoism. Det är lätt att skratta åt hans dumheter, och rollfiguren förblir endimensionell. Förklaringen till hans ständiga otrohet som kastas in i andra akten känns pliktskyldig (även om den är sann, men det sanna får inte alltid ett konstverk att fungera).
Det finns andra goda ansatser i den här föreställningen. Marianne Lindberg De Geers nuvarande make Carl Johan De Geer står för scenografin. Den minner om tidigare saker han har gjort, med vardagliga ting som hänger tyngdlöst i scenrummet, men här stryker den också under att även tiden i dramat hanteras tyngdlöst – lätt och ledigt hoppar texten fram och tillbaka mellan olika avgörande händelser.
Musiken används på ett sätt som tillför Johnny Boy energi. Det är inte bara Afzelius-sånger vi hör fragment av. Första akten avslutas med en hejdlöst rå liveversion av 70- och 80-talsgruppen Ensamma Hjärtans låt Hal som en ål. Det är överraskande och får föreställningen att gnissla på ett välbehövligt sätt.
Och det är ett gnissel, en komplicerande gestaltning, som Johnny Boy hade behövt mer av. För trots de lyckade enskildheterna som nämnts ovan blir den här föreställningen mest en offentlig avrättning av ett manssvin. Och den som håller i yxan framställer sig själv som den stora vinnaren. Det är alltså en revansch vi får bevittna. Det är inte sublimt och det känns sådär.
