"Belinda, välkommen till en av feminismens gräsrötter"

Hen hen hen hen hen hen hen hen.

När jag först ser Belinda Olssons senaste program ”Fittstim– Min kamp”, där hon i första avsnittet frågade sig om feminismen gått för långt, är det det enda svaret jag kan få ur mig.

När jag senare tänker på hur feminismen otroligt nog skulle kunna gå för långt är det kanske den dagen alla kvinnor hämnas på sina förövare, dricker deras blod och festar loss på deras sargade kroppar, men i tv-serien verkar en hel politisk rörelse gått utför på grund av det lilla ordet ”hen”.

Jag föredrar själv pronomenet hen eftersom jag inte vill hålla mig inom de strikta sociala mallar vi har som vi kallar för kön. Jag tycker att det är ett viktigt ord eftersom det bidrar till en diskussion om queer- och transfrågor som måste vara en del av den feministiska rörelsen. Men det betyder inte att jag bygger hela min feministiska analys på det ordet.

Belinda Olsson gillar inte ordet hen och i samma andetag tycker hon att det finns för lite solidaritet inom feminismen. Mitt blod kokar när hon säger att hon tycker att den feministiska rörelsen blivit för medielysten och glömt att fokusera på de grundläggande frågorna, samtidigt som hon väljer att intervjua den vita, privilegierade medelklassen. I slutändan blir programmet bara en personlig betraktelse av Belindas egen okunskap.

Men efter en stund slutar jag vara förbannad och blir sorgsen. Det verkar som om Belinda gått vilse bland de mediala topparna och glömt att besöka alla gräsrotsrörelser som kämpar vidare varje dag. Och därför skulle jag vilja passa på att bjuda in Belinda Olsson till den feministiska rörelsen och prata om hur feminism handlar om mänskliga rättigheter.

Vi kan prata om hur nedmonteringen av välfärden främst drabbar kvinnor, hur våra kroppar anses vara offentlig egendom, vad queer- och transfrågor är, om kvinnors fattigpensioner, om feministisk asylrätt och framför allt hur systerskapet kan rädda liv.