Kultur

David Lagercrantz: "Mannen som sökte sin skugga"

Deckare ,
David Lagercrantz har taggat ner en aning, släppt respekten för Stieg Larsson och vågar lita till sin egen förmåga.
Foto:

För femte gången möter vi Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Och för andra gången är det David Lagercrantz som berättar historien. ”Mannen som sökte sin skugga” får kulturskribenten Mats Palmquists att minnas bokslukaråldern.

Mannen som sökte sin skugga

Författare: David Lagercrantz

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 14 september 2017.

Man kan tycka vad man vill om idén att låta Lagercrantz skriva uppföljare till Stieg Larssons romanvärld, om den överdrivna uppmärksamheten och uppståndelsen. Lite fånigt tycker jag. Men framför allt är ”Mannen som sökte sin skugga” bra mycket bättre än föregångaren. David Lagercrantz har funnit sin egen röst i Larssons värld.

I denna nya roman avtjänar Lisbeth Salander ett kortare fängelsestraff efter händelserna i den förra boken. Men hon gör det (naturligtvis) på landets hårdaste kvinnofängelse. Hon försöker hålla sig undan intriger och konflikter men utmanas av Benito Andersson, en kvinnlig gangster med smak för italienska fascister, när hon tar en ung kvinna från Bangladesh i försvar.

Samtidigt får hon via Holger Palmgren, sin gamle vän och förmyndare, dokument som kastar nytt ljus över barndomens hemskheter. Bland annat uppmärksammas en Leo Mannheimer, delägare av ett framstående finansbolag.

Allt hänger såklart ihop och Mikael Blomkvist börjar dra i trådarna på sitt håll. Det handlar om statliga övergrepp på barn, hedersproblematik och om de skuggor från barndomen som ännu hemsöker Lisbeth Salander.

Vad är det då som gör denna bok bättre än föregångaren?

Lagercrantz har taggat ner en aning, släppt respekten för Stieg Larsson och vågar lita till sin egen förmåga. Han har tonat ner skildringarna av våldet betydligt. ”Mannen som sökte sin skugga” är inte speciellt våldsam, utom i några få inte allt för utdragna scener. Lagercrantz har också lättat lite på gasen, tempot är lägre och ger plats för en och annan reflektion. Och det gör boken bara mer spännande. Mer av en pusseldeckare, mer av en psykologisk thriller.

Flera gånger under läsningen går mina tankar till Tvillingdeckarna, min barndoms hjältar. Där var det enkelt att skilja på gott och ont, tydligt vem som är hjälte och vem som är skurk. Det var spännande böcker, från första till sista sidan och slukades hungrigt av en tolvåring.

Nu är jag äldre men ”Mannen som sökte sin skugga” fyller precis samma funktion. Jag uppslukas från rad ett, läser med få avbrott tills boken slutar lyckligt. Då lägger jag ifrån mig den, nöjd, mätt och belåten.

Ändå är den snart glömd, ersatt av nya böcker i samma genre. Men det var roligt så länge det varade.