Kultur

Den besatte författaren Bergman

Kultur Artikeln publicerades
Filmregissören Ingmar Bergman under en presskonferens 1998.
Foto: Anders Wiklund / TT /
Filmregissören Ingmar Bergman under en presskonferens 1998.

I ett par av den skörd av böcker som Norstedts ger ut till Ingmar Bergmans hundraårsjubileum möter man en strålande, men även en något motvillig författare. Andrés Stoopendaal fascineras av mästerregissörens komplexa självbild.

Artiklar, essäer, föredrag

Genre: Prosa

Författare: Ingmar Bergman

Förlag: Norstedts

Arbetsboken 1955-1974

Genre: Prosa

Författare: Ingmar Bergman

Förlag: Norstedts

I sitt förord till Ingmar Bergmans ”Arbetsboken” beskriver den danska författaren Dorthe Nors hur hon i tolvårsåldern for med grov lögn inför några jämnåriga kamrater. Det var, sa hon till dem, ”inget speciellt” med den svenska serien ”Fanny och Alexander”. I själva verket var den det mest speciella hon någonsin sett. Hon satt som klistrad framför teven. Nära. Riktigt nära tv-rutan. Serien öppnade porten till ”en värld av allra största nödvändighet”.

Jag känner igen mig själv i hennes möte Bergmans verk. Uppenbarligen är man alls inte ensam om att verkligen ha drabbats av Bergmans serier och filmer som ung. Nors beskriver det väldigt väl: Hos Bergman blev äldre mänskor äntligen verkliga. Sanna i motsats till de flesta vuxna som gick omkring i vardagen och höll fast vid ytan och anständigheten.

Det är intressant. Det finns faktiskt något tämligen oanständigt över vuxenvärlden i filmer av Bergman. Jag kommer främst att tänka på ”Viskningar och rop”. Författaren Peter Birro – mottagare av Ingmar Bergman-priset 1997 – beskrev en gång hur den filmen fullständigt skrämde vettet ur honom som barn; han var tvungen att gömma sig bakom soffan för undkomma dess intensitet. Själv har jag upplevt ungefär samma fasa inför just den filmen.

”Viskningar och rop” öppnar en port till en närmast horribel, främmande värld, samtidigt vacker, estetisk – och allvarlig på djupet. Bergmans ”magiska realism” är brutal och kompromisslös. En av filmens kvinnor skär sig i sitt underliv med krossat glas för att hon avskyr att älska med sin man. En annan vädjar som odöd efter närhet och kontakt med sina skräckslagna och möjligen äcklade systrar. Ser man en sådan film som (kanske alltför) ung kommer man aldrig att glömma det.

I ”Arbetsboken” kan man läsa arbetsanteckningarna till den här filmen och andra. Bergman är på tidigt stadium själv övertygad om att ”Viskningar och rop” kommer att bli ett mästerverk. Det är oerhört intressant att läsa. Han byter namn på karaktärerna. Får kontakt med dem, tappar dem ur sikte, hittar dem igen. Blandar anteckningar om filmerna med anteckningar om sitt eget fysiska och psykiska tillstånd: ”Ibland tror jag att jag är en lesbisk man besatt av andra kvinnor. Ibland tror jag att mina förnimmelser och känslor är extremt kvinnliga och mycket litet manliga. Ja, jag vet inte jag.”

I marginalen till mitt recensionsexemplar skriver jag ”Marguerite Duras”, men utan att veta riktigt vad jag menar det. Men kanske finns det ändå någon form av koppling där. Duras var ju också filmskapare och författare. Extremt melankolisk, men framför allt helt lysande i sitt allvar. En briljant manipulator av sina egna och publikens skam- och pinsamhetskänslor.

I ”Artiklar, essäer, föredrag” får man en annan – eller mer mångfasetterad – bild av Bergman. Flertalet av artiklarna är givetvis välskrivna, men kanske inte så skönlitterära. Vissa av Bergmans intervjuer med sig själv är i mitt tycke generande fåniga. Ändå framstår han i flera texter som fullständigt medveten om sina fel och brister, och även om sin egen ojämnhet som filmskapare.

Vissa av hans filmer tangerar ju ändå pekoral. Redan från början anklagas han för att vara ”pueril” och ”pubertal” av taskiga men inte helt lögnaktiga kritiker. Dialogen i vissa filmer är absolut inte bra. Hans bild av ”vansinne” eller mental sjukdom i filmer som ”Vargtimmen” från 1968 är hiskeligt daterad. En mycket konstig film. En av flera. Men att han inte kan hålla tillbaka, hur skulle det gå till? Att han konstnärliga självförtroende är så enormt är på gott och ont, men framför allt en styrka.

Hans bästa filmer – som ”Viskningar och rop” och ”Fanny och Alexander” – hade rimligtvis inte varit realiserbara utan erfarenheterna av de sämre. Det är bara att vara tacksam att han – till skillnad från exempelvis Mai Zetterling (en av få kvinnliga filmregissörer under den tiden) – i princip hade carte blanche att göra precis vad han hade lust med i filmväg.

Ett av de guldkorn som ändå finns i ”Artiklar” är en text om hans mors dagböcker som publicerades 1971 i damtidningen ”Husmodern”. Här är hans extrema – närmast häpnadsväckande – empati fullständigt utvecklad. Liksom han skulle göra senare i självbiografin ”Laterna Magica” berättar han här hur föräldrarna var uppfostrade i föreställningen att ”små gossar skulle fostras till starka modiga män i staten”. Aga är vanligt. Ordet ”förlåt” kan bara riktas i en riktning, mot föräldrarna och möjligen Gud. Han blir strängt förmanad att inte bete sig som en flicka. Han förstår inte varför han inte kan få bete sig som en flicka, när han faktiskt uppfattar det som mycket behagligare. Mest av allt ville han leka med dockor.

Kanske är det en fånigt analytisk tolkning, men där ser jag ändå en analogi eller dialektisk koppling till den vuxna mannens och konstnärens diktatoriska lek med systrarna i ”Viskningar och rop”. Att den här gossen som förbjudits att leka med dockor ändå ska komma att göra exakt det, passionerat och brutalt, och med världsberömmelse som konsekvens, det är genuint fascinerande.

Fakta

Ingmar Bergman

Född: Ingmar Bergman föddes 14 juli 1918 i Uppsala och dog 30 juli 2007 på Fårö. I år firar Bergmans förlag Norstedts hans 100-årsjubileum med en utgivning av hela fyrtio titlar i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman.

Kuriosa: Som ung fick Ingmar Bergman aldrig samma litterära erkännande som till exempel den samtida 40-talisten Stig Dagerman. Bergmans syn på sig själv som författare var därför möjligen präglad av mindrevärdeskomplex och ett visst mått av avund. Med självbiografin ”Laterna Magica” från 1986 kom slutligen ett hett efterlängtat och reservationslöst erkännande av regissören som författare.

Första meningen i Artiklar, essäer, föredrag: ”Som liten tilläts jag ibland att följa med far när han for runt och predikade i de små landsortskyrkorna i Stockholmstrakten.”

Första meningen i Arbetsboken 1955-1974: ”Det första om 'Akrobaterna' skriver jag idag den 16 juli.”

Visa mer...