Kultur

Pianisten som hatar klassiska musikscenen

Ny bok Artikeln publicerades
Den brittiske pianisten och programledaren James Rhodes är aktuell med sin självbiografi. Han har också skapat en låtlista med klassiska verk att lyssna till under läsningen.
Foto: Bazar förlag/Pressbild
Den brittiske pianisten och programledaren James Rhodes är aktuell med sin självbiografi. Han har också skapat en låtlista med klassiska verk att lyssna till under läsningen.

”Instrumental” är en dubbel bok, dels är det pianisten James Rhodes självbiografi över ett trasigt liv, dels är det en debattbok över den i hans ögon inskränkta klassiska musikscenen. Kulturredaktören Sune Johannesson har läst.

James Rhodes är en brittisk pianist, kulturskribent och mediepersonlighet. Hans självbiografiska ”Instrumental” är en på alla sätt skoningslös bok, helt utan balans och lagom. På så sätt blir den lika tröttande, som fascinerande. Kika endast på den här undertiteln och ni förstår; ”Pianot, pillren, psyket och jag”.

Som sexårigt barn blev Rhodes våldtagen av sin gympalärare, och dessa övergrepp fortsatte i flera år. Det fördärvade hans barndom och det gjorde hans vuxna liv trasigt med missbruk av det som missbrukas kan. Om detta skriver han fullkomligt öppet, rakt och känslostarkt.

Hans livsresa blir därför oerhört drabbande, och när såren inte läker balanserar han flera gånger mellan liv och död, med självskadebeteenden och fast besluten om att göra slut på detta helvete som oftast kallas för liv. Vad räddar honom? Vänner. Kärlek. Och Bach.

Varje kapitel i denna självbiografi inleds med ett musikstycke kopplat till en särskild musiker och inspelning. Han förklarar varför just detta verk är bland det bästa ur den rika musikhistorien, och han gör det givetvis på ett högst personligt och oblygt vis.

Men länge saknar jag mer om hans egen karriär, hans relation till instrumentet piano och konsertscenen. Det kommer, fast först sent i boken och då blir den mer av en debattbok om dagens klassiska musikscen vars traditioner och institutioner han fullkomligt spyr över. Han vill låta musiken få ta plats som den är – inga mixgenrer här inte – men konserterna, lokalerna och klädkoderna anser han måste förnyas. Nu, och rejält.

Han skriver: ”Den klassiska musiken har så många problem, bekymmer och svårigheter. /.../ Först och främst: namnet. Klassisk. Varför? /.../ Det andra stora problemet med den här bisarra, eklektiska och instängda världen är förstås de inblandade parterna, som till huvuddelen består av kukhuvuden.”

Så fick ni också lite smakprov på Rhodes språkbruk. (Det finns många fler och värre exempel.) Själv ger han konserter i trasiga jeans, pratar livligt om verken han spelar och söker sig in i nya lokaler och sammanhang. Och, åtminstone enligt honom själv, har han på detta vis lyckats introducera den klassiska musiken för en helt ny publik.

Själv är han upprörd över att så många kan leva ett helt liv utan att aldrig höra mästare som Bach, Ravel och Schubert, för att bara nämna tre av dem han har med i sin bok och i den låtlista han har lagt upp på webben (bit.do/instrumental).

Jag älskar samma musikgenre som Rhodes och som flitig konsertbesökare har jag stor behållning av att ta del av hans hårda kritik. Jag ger honom också flera poänger, men efterlyser snarare en bredare och mer nutida repertoar än nya beteenden och konsertformer. Fast debatten behövs.

En annan stor behållning av boken är hans rop efter ett samhälle som ser och stöttar människor som drabbats av olika former av övergrepp. Genom att blottlägga sitt egna trasiga liv är jag övertygad om att han hjälper andra som lever med ett massivt inre mörker.

Självbiografi/debattbok

James Rhodes

”Instrumental. Pianot, pillren, psyket och jag”

Översättning Marianne Mattsson

(Bazar)