Kultur

Det stora stödet har en avgörande roll

Krönika Artikeln publicerades
Ett av fredagens samtal på Litteraturhuset, ett av två alternativ till Bokmässan. Från vänster: Helle Klein, Rebecka Bohlin och Martin Klepke.
Foto:

Bildningens betydelse, vikten av att säga emot och se sin granne. Det är tre av lärdomarna jag tar med mig från Bokmässans andra, och alternativens första, dag. Men främst drabbas jag av kollegors berättelser om hot och hat. För att de gör sitt jobb i ett demokratiskt och öppet samhälle.

Efter ett besök i en fullsatt morgonsal där den tidigare FN-chefen Anders Kompass ger sin syn på mod och motstånd lyssnar jag på litteraturens roll i dagens allt besvärligare politiska situation i flera länder i östra Europa. Därefter handlar det om betydelsen av bildning och utbildning för att undvika inbillning i ett vitalt samtal med bland andra journalisten Per Svensson och författaren Lena Andersson.

Klockan är bara halv tolv, och jag bestämmer mig för att byta arena. Lämna Bokmässans enorma myller för att ta spårvagnen till Järntorget och lyssna till två debatter på Litteraturhuset. Det här är en av årets två alternativa satsningar, den andra är ETC:s tält på Heden. Det gemensamma är bojkotten.

Det är en kreativ bojkott, en protest full av innehåll. Under två dagar erbjuds ett aktuellt och bra utbud av samtal, debatter och gäster. Men skalan är så oerhört mycket mindre; liten fin lokal med kanske 100 åhörare per tillfälle. Ändå. Ordens allvar har betydelse.

– I 20 års tid har jag varit på Bokmässan, i år avstår jag för deras hållningslösa inställning gentemot nazisttidningen Nya Tider. Men jag är ändå i litteraturfestens stad denna helg, och för första gången är jag här med livvakt. Vi befinner oss i oerhört mörka tider, där den liberala demokratin står på spel.

Det är Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete, som har mikrofonen i ett scensamtal inne på Litteraturhuset. Ämnesrubriken är "När vardagen tas ifrån oss" och handlar om den utsatta journalistiken, där hatet och hoten blir allt fler, ofta riktade mot enskilda journalister.

Följderna är oerhört allvarliga. En växande rädsla och sorg hos många journalister, men också ett ständigt övervägande inför det där grävande reportaget och den där krönikan. Bör de skrivas? Måste de skrivas? De vet ju vad som väntar. Beröm och läsare, visst, men också motsatsen – fruktansvärda hat- och hotmejl och risken att bli uthängd på sociala medier. Tillhör bylinen en kvinna blir det än värre.

Helle Kleins personliga historia är fruktansvärd att ta del av. Vad har hon gjort? Sitt jobb. Framfört åsikter, debatterat, ifrågasatt.

För att hon – och alla andra som är drabbade av samma mörka och farliga vidrigheter – ska orka fortsätta krävs inte bara mer medvetna polis- och rättsinsatser, utan också ett kraftfullt stöd från flera håll, inte minst från allmänheten.

Flera röster lyfter fram just detta. Anders Kompass berättar om allt stöd han har fått och hur viktigt det är att bryta tystnadskulturen inom många organisationer och företag, den rumänske författaren Radu Vancu pekar på betydelsen av de stora protesterna i hans hemland när makten åter vill inskränka friheten och kulturjournalisten Per Svensson nämner hur var och ens bildningsresa är en "kamp mot fördummande strukturer".

Det gemensamma? Visa att vi är fler, att vårt nej är ett ja till ett fortsatt öppet och tolerant samhälle.