Annons
Kultur

Du blir aldrig besviken på Maja Lundgren

På planeten Zarmina lever människor i harmoni, medan jorden är i kaos. Maja Lundgren skapar nya perspektiv och väcker filosofiska frågor för recensenten Rebecka Åhlund.
Publicerad 21 augusti 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Maja Lundgren är tillbaka med ett nytt framtidsscenario.
Maja Lundgren är tillbaka med ett nytt framtidsscenario.Foto: Stefan Tell

Jag har länge trott att jag skyr science fiction, men i själva verket är det mest fansen jag ogillar: besserwissriga unga män som mumlar att meningen med livet är 42 och tror att de talar i gåtor när de säger så. Vet inte vad vare sig Maja Lundgren eller Margaret Atwood egentligen tycker om att sortera in deras framtidsskildringar under "feministisk science fiction" men det spelar kanske ingen roll.

Maja Lundgren skrev ju på sätt och vis fram ett framtidsscenario redan 2007 när hon släppte ”Myggor och tigrar”. Den hyllades, men Lundgren utsattes även för karaktärsmord, kulturelits-utfrysning och anklagelser om att vara galen. Tio år senare kom metoo-rörelsen och bevisade det hon redan vittnat om. Jag både hoppas och inte hoppas att ”Den skenande planeten”, hennes nya science fiction-roman, ska visa sig vara sann – bara före sin tid.

Annons

Det skulle nämligen vara helt okej att vara en av ättlingarna till människorna som reser vidare från den i framtiden koloniserade men rätt erbarmliga Mars, till planeten Zarmina. Där bor huvudkaraktären Ki. På Zarmina ägnar man livet åt att forska, berätta långa historier och sjunga. Man bor i grottor och badar i varma gejsrar och alla är lugna och rätt lyckliga. Ki skickas på representationsresa till jorden, för att reda upp saker och hålla ett fredstal.

Jorden är vid det här laget en jobbig plats att leva på. Mer eller mindre kaos råder och risken för ett femte världskrig är överhängande. Vad som skulle kunna vara förlängningen av Molnet har brakat ihop och alla som inte haft råd att operera ut sina datachip ur hjärnan finner att alla deras minnen och förnimmelser blandas ihop med andras. Ki plågas av spacelag, rymdvarianten av jetlag, men lyckas ändå göra pricksäkra iakttagelser om jordborna. Hur stressade de är, att de sällan pratar i hela meningar och hur sporadiskt allt är inrättat. Nyhetsförmedlingen har helt brakat samman och alla får veta vad som händer på övriga jorden via mer och ofta mindre pålitliga källor: spioner, legender och rykten.

Science fiction-skeptikern jag finner mig totalt insugen i berättelsen efter bara några meningar. Lundgren skriver lätt, medryckande och jävligt roligt. Jag minns med ens hur jag slukade hennes ”Pompeji”, trots att jag normalt kanske inte direkt kastar mig över genren historiska romaner. Detaljer, som att den nyligen störtade despoten och mafioson Moctezuma ägnar sig åt rejäl appropriering av aztekisk kultur och flätar håret, är spännande och skojiga samtidigt på ett sätt som känns så typiskt majalundgrenska: du vet inte vad du ska få, det är alltid en överraskning, men du blir aldrig besviken.

Jag är även förtjust i de många filosofiska bryderier hon manar fram. Till exempel: på Zarmina har man kommit fram till att barn vars föräldrar har sex och/eller finanser tillsammans, kan fara illa av det. Barn riskerar också att bli föräldrars egotripp, som måste spegla sina föräldrar och tåla att jämföras och tävla med andra barn… Ringer det en klocka? På Zarmina skriver man helt enkelt ut sina barn på en 3D-printer. Ja, tänk om vi hamnar där under vår livstid!

Maja Lundgren har en unik berättarförmåga och tänker saker som få andra tänker. ”Den skenande planeten” har redan börjat växa i mitt huvud. Den gör mig glad och orolig och förväntansfull samtidigt; erbjuder nya perspektiv och alternativa idéer. Som en riktigt bra roman ska.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons