Kultur

Ett historiskt berättande som går vilse

Kultur Artikeln publicerades

I tredje delen av sitt 1900-talsepos tar Jan Guillou med läsaren till mellankrigsåren i Sverige och Tyskland. Skribent och litteraturvetare Jimmy Vulovic trivs i det berättande sällskapet, men inser efter hand att berättelsen skaver. Det här är inte levande historia.

Att läsa Jan Guillous senaste bok i romansviten om 1900-talets historia är som att sitta till bords med en gammal bekant. När förrätten serveras lyssnar jag förväntansfullt till vad som händer Lauritz, Oscar och Sverre från de föregående romanerna ”Brobyggarna” och ”Dandy”. Jag lyssnar på vad berättarrösten har att tillägga om de fattiga norska bröderna som kring år 1900 gavs möjlighet att studera till ingenjörer i Tyskland.

Efter studieåren återvände äldste brodern Lauritz till Norge för att bygga broar. Mellanbrodern Oscar sökte med ett krossat hjärta sin tillflykt till de tyska kolonierna i Afrika. Sverre levde konstnärsliv i England. I ”Mellan rött och svart” är scenen mellankrigstidens Tyskland och Sverige. Bröderna har återförenats och skapat ett affärsimperium. Lauritz bor i Saltsjöbaden. Oscar och Sverre bor i Berlin.

En del saker kännsförstås igen då berättaren tar till orda i denna den tredje romanen: parallellhandling, fascination av eliter och en pojkbokslik dyrkan av prestation (att vara bäst vare sig det rör segling, prickskytte eller affärer är det som gäller). Men än så länge lyssnar jag som vänner gör, har överseende med upprepning av stil och retoriska grepp. Tänker att det blir nog bra till slut. Men väntan blir lång.

Under huvudrätten inser jag att något stör mig med sättet romanen berättas på men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag vet bara att jag reagerar på alla historiska namn som far förbi. Genom brödernas förbindelser får jag i Berlin träffa Bertolt Brecht, Kurt Weill och Hermann Göring för att nämna några. Visst, det är alltid roligt (med vissa undantag) att möta kändisar, även om sättet som de vävs in i historien på inte känns helt naturligt. Lagom till efterrätten förstår jag vad problemet är, det är inte att historiska personer lyfts fram utan att de lyfts fram på bekostnad av så många andra.

Ett exempel.Oscars fru Christa misshandlas i Berlin till medvetslöshet av nazister under en sexualkunskapsföreläsning för arbetarkvinnor. Hon hade arrangerat föreläsningen med sin vän dr Alfred Döblin (ja, just den Alfred Döblin som skrev den berömda romanen ”Berlin Alexanderplatz”). Då hon vaknar upp säger vännen: ”Din föreläsning avbröts av SA-busar, de var beväpnade med påkar och järnrör, misshandlade så många de kom åt, men det var du som var deras främsta måltavla. Många kvinnor i publiken hjälpte dig, de tog mycket stryk för den saken, det var därför du klarade dig. Tyvärr gjorde inte alla det.”

När Alfred Döblins ord utsägs tänker jag att nu kommer det. Nu tar berättarrösten tillvara romanformens fördelar framför vanlig historieskrivning. Nu får jag äntligen se historien bortom fixstjärnorna. Jag menar, han gjorde det ju så bra då han berättade om Lauritz brobyggaräventyr i Norge. Men istället för att gestalta ett enda av de arbetarkvinnors liv som offrades för Christas skull väljer han en annan väg. Hennes konvalescens ägnas åt att Alfred Döblin högläser manuset till ”Berlin Alexanderplatz” och inte åt tankar på arbetarkvinnor.

Jag går från bordetmed en känsla av förvåning – förvånad över att 1900-talets mest dramatiska tid i en skicklig berättares vård kunde förvandlas till fiktiv historieskrivning istället för gestaltad historia.