Kultur

Freke Räihä: "Illegalen" & "Hem för vård och boende"

Ny bok
Freke Räihä, föd 1978, författare och skribent, bosatt i Degeberga. Bokdebuterade 2001.
Foto:

"Baggböleri" nominerades till Norrlands litteraturpris 2016. Nu är Freke Räihä, Degeberga, aktuell med två diktsamlingar som på olika sätt tematiserar flykt. Författaren och kulturskribenten Felicia Stenroth har läst.

Freke Räihä

"Illegalen"

"Hem för vård och boende"

(Smockadoll förlag)

Artikeln publicerades 4 oktober 2017.

"Lukten av husens innanmäte, det som de en gång innehållit. Mattor. Glödlampor. Te som förkolnats i kastrullens botten."

Liksom i "Baggböleri", som utkom 2015, skriver Räihä ett slags dokumentärdikter. "Baggböleri" handlade om striden om Kronans skog och Sveriges längsta lockout, som ägde rum 1924. I den prosalyriska "Illegalen" talar en människa som är på flykt. Ett jag berättar om att ha lämnat allting bakom sig, byggnader som jämnats med marken, murar med taggtråd och ett dödligt hav.

I dikterna om flykten finns ord som med nyhetsrapporteringarna nästan blivit betydelselösa. Havet är en symbol för döden, muren är en symbol för gränserna, en drunknad fågel är kanske en symbol för det förlorade hoppet om frihet. De här bilderna är jag så van vid att jag blivit avtrubbad. Ändå tror jag på att det finns en politisk betydelse, en politisk potential i att upprepa, återanvända, insistera.

Det är ett sympatiskt projekt, men kanske inte så oväntat. När språket gör sig fri från de mest självklara bilderna stannar jag längre i orden: "Även i hamn är tiden väntan. Landet är som tydligast hos tallar i tyngd och vemod nära till skratt".

I "Hem för vård och boende" är det språkliga arbetet ett annat. I arbetsskildringen lyfter Räihäs dikt från politik till poesi. Kanske för att jaget i större grad vänder sig mot de vardagliga orden, som istället för att verka som symboler får energi i sin stillsamma, blyga, monotona kraft.

"Redan första dagen sa jag att rörläggningen är undermålig, att / det är tjugo tonåringar som duschar här / att människor förtjänar mer".

Texten är inte vacker, den är oförmögen. Ibland undrar jag om poesin är den mest passande formen för de här orden. Men formen gestaltar också förmågan. Att kunna erbjuda mer och bättre, oförmågan att orka, till slut också oförmågan att stanna kvar på arbetsplatsen.

Vad gör man som människa i ett land som har allt att erbjuda och samtidigt inget att erbjuda? "Hem för vård och boende" skildrar vardagen för en människa som i all sin önskan om att hjälpa ändå är otillräcklig. Det är hjärtskärande och svårt att värja sig emot.

"Och han som bor på gatan för att han / smyger in genom fönstret om nätterna för att han / inte har rätt papper, rätt historia, rätt behov / minns den pojke jag inte kommer ihåg / vars tystnad ingen någonsin hann med / han som sa: "du ser inte mig" och jag såg inte honom".