Kultur

Göteborgs stadsteater: "Tidningshuset som Gud glömde"

Teater
Tidningsdöden hälsar på hos Stampenkoncernen. I rollerna ses här Fredrik Lundin, Victoria Olmarker, Sven-Åke Gustavsson och Victoria Dyrstad.
Foto:
Sven-Åke Gustavsson och Victoria Olmarker som 2 x Hjörne.
Foto:

”Tidningshuset som Gud glömde” är en bitsk och rolig vidräkning med det högmod som föregår fall. Kulturjournalisten Christian Swalander har sett Gertrud Larssons nya pjäs på Göteborgs stadsteater.

"Tidningshuset som Gud glömde"

Manus:

Gertrud Larsson

Regi:

Michaela Granberg

I rollerna:

Victoria Olmarker, Lisa Lindgren, Sven-Åke Gustavsson, Victoria Dyrstad, Fredrik Lundin

Spelas

Göteborgs stadsteater. Premiär 23/9. Sista dag är 3/11

Artikeln publicerades 26 september 2017.

Kanske är det den glömmande gudens öga som i form av en dyster spot lyser över scenen innan spelet om mediekoncernen Stampens korta uppgång och långa plågsamma fall och förfall tar sin början.

Allt kretsar kring Göteborgs-Postens chefredaktör, ansvarige utgivare och ägare, Peter Hjörne, den tredje länken i far och son-kedjan som inleddes av hans farfar, Harry Hjörne. Som skeptiker på scenen framhåller finns det anledning att övertänka visdomen i ramsan förvärvaren-ärvaren-fördärvaren.

Men för skepsis är utrymmet ytterst begränsat när Peter Hjörne möter och börjar samarbeta med den person som senare utpekats som hans onda genius, den gudfruktige och samtidigt syndigt girige Tomas Brunegård, som när det började luta brant utför för den artificiellt, med lånade pengar, uppblåsta mediekoncernen redan hunnit krafsa åt sig en mångmiljonförmögenhet.

Det är ett smart drag att låta spelets huvudroller gestaltas av kvinnor. Victoria Olmarker, som Peter Hjörne, och Lisa Lindgren, som Brunegård, sam- och motspelar med en stursk ironisk tvist som hugger hälsenorna av den inbilska manliga pompositet som idag har sina främsta företrädare i Björn Wahlroos och Casper von Koskull.

Gertrud Larsson, som skrivit pjäsen, fick förra året uppleva hur Riksteatern strax innan premiär lade ner hennes pjäs "Främling", med Bert Karlsson som centralfigur. Någon risk att Peter Hjörne skulle agera för att stoppa den här föreställningen finns nog inte. Hjörne inser förmodligen att något sådant skulle framställa honom som än mer löjlig än som redan är fallet.

En som verkligen, och med fog, skulle kunna känna sig kränkt är nuvarande chefen för GP:s ledarredaktion Alice Teodorescu, som i en giftig drift får figurera som vampyr och skrämma vettet ur både den av det ekonomiska fallisemangets maror ridne Peter Hjörne och hans som vålnad förekommande farfar. Teodorescu kan trösta sig, om nu det skulle behövas, med att en sådan satir blir verkningsfull först när den träffar någon som har makt både att motstå den och i verkligheten utanför scenen.

Skådespeleriet är utmärkt. Som vampyr excellerar scenskoleeleven Victoria Dyrstad. Och minsann, dyker inte själva Tidningsdöden upp, buren av odödliga repliker ur ”Det sjunde inseglet” och i svart svepning. Även här gör en elev, Fredrik Lundin, en minnesvärd insats. Sven-Åke Gustavsson är som alltid stabil, här får han vara både farfar Harry och sonen Lars Hjörne under den präktigt mossiga devisen ”en man, en tidning.”