Kultur

Haikun – en oavslutad historia

Essä Artikeln publicerades
Svävande haikudikter inne i centrala Tokyo.
Foto: Ken Aragaki
Svävande haikudikter inne i centrala Tokyo.

Den store 1600-talspoeten Bashô läses än idag, och när diktformen haiku sprider sig allt fortare över världen är Bashô en fortsatt stadig pelare. Men runtomkring rör det på sig alltmer, och utifrån en nyutkommen bok om Bashô av ordföranden i Svenska Haiku-sällskapet, Lars Vargö, tar forskaren, översättaren och haikupoeten Sten Svensson med oss på en resa in i haikuns treradiga historia.

Nyårsdagen 1679 satt en poet i Edo, nuvarande Tôkyo, och skrev följande dikt:

En hokku, det är

vad Matsuo Tôsei skriver

hemma om våren

Under det kommande årtiondet skulle han bli mera känd som Matsuo Bashô, eller bara Bashô, hans nya pseudonym (Matsuo var familjenamnet vilket i Japan står först). Och dikten var just en hokku, en treradig diktform vanligen med 5, 7 och 5 stavelser, som i det japanska originalet (lång konsonant och vokal räknas dubbelt):

Hokku nari

Matsuo Tôsei no

yado no haru

Hokkun är numera känd och utövad världen över som haiku, med Bashô (1644-1694) som portalgestalt och japansk nationalpoet. Tolkningen ovan är gjord av Lars Vargö, tidigare svensk ambassadör i Japan och numera ordförande i Svenska Haiku-sällskapet. Den ingår i den nyutkomna ”Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet” (Carlsson Bokförlag) där Vargö samlat Bashôs samtliga haiku, runt tusen (buden varierar). En diger lunta, vackert formgiven där översättningarna kompletterats med japanska originaltecken, transkription och fylliga kommentarer.

Det är alltså en lärdomsinsats av rang och ett givet framtida referensverk. Men som Vargö själv skriver i förordet, den heltäckande ambitionen innebär också att dikter av tveksam kvalitet måste tas med. Haikun ovan, en av hans tidigaste, kan tyckas höra till dem. Den bifogade kommentaren klargör visserligen att ”hemma om våren” (yado no haru) syftar på nyårsdagen som i dåtidens månkalender markerade vårens upptakt, någonstans i början av februari. Ändå känns dikten som föga mer än ett platt, ”prosaiskt” konstaterande.

Men så enkelt är det kanske inte. Hälften av Bashôs haiku framstår snart som intressant och sublim lyrik, medan övriga lätt kan lämna frågetecken efter sig. Vargös gedigna kommentarer rätar förvisso ut åtskilliga av dessa. Men ofta kan man bara gissa, som med haikun ovan. Många haiku var tillfällighetsdikter vid diktsammankomster som ett slags hälsningar till värden. Haikun på Bashôs tid var en genre i snabb förändring och diktarna var på ständig jakt efter nymodigheter och innovationer. Kanske det var därför Bashôs helt sonika bakade in hela sitt namn i haikun?

Å andra sidan är kanske poängen mindre den enskilda dikten här, utan snarare att den utgjorde första länken i en kedjevers, haikai, som många av Bashôs andra haiku? Vargö har utelämnat Bashôs kedjediktning eftersom den skrevs tillsammans med andra poeter och endast kan förstås i det sammanhanget. Bashô själv lär dock ha yttrat att han beträffande haiku hade flera jämlikar, men bara själv kände till kedjeversens djupaste mysterier.

Forskningen kring Bashôs renku (som det numera heter) har länge varit eftersatt i jämförelse med de oerhört väldokumenterade haikudikterna. Intresset för att läsa och utöva renku började också avta efter Bashôs död, för att i praktiken vara en utdöd diktform i början av 1900-talet. Under senaste decennierna har dock renkun gått mot en renässans, både i Japan och internationellt.

Pionjärer för haikun i Sverige var i slutet av 1950-talet Tomas Tranströmer, Bo Setterlind och Dag Hammarskjöld. På sätt och vis sattes en trend redan där, eftersom Tranströmer strikt följde det japanska 5-7-5-mönstret, Setterlind skrev fri vers på tre rader av valfri längd, medan Hammarskjöld visserligen använde de 17 stavelserna men fördelade dessa fritt över de tre raderna.

Sedan dess är Haikusverige delat i två jämnstarka läger, 5-7-5 respektive ”fri haiku”. Många spår att den ”fria” varianten så småningom kommer att ta över, inte minst eftersom den så totalt dominerar scenen på det stora internationella haikuspråket engelska. Kanske blir det så; veteraner som Sven Enander, Lars Granström och jag själv för den delen har tagit det stora språnget från 5-7-5 ut i det fria. Å andra sidan hittade Lennart Ch Svenssons haiku hem först när han vände åt exakt motsatt håll.

Och Tomas Tranströmer valde som sagt det traditionella versmåttet. I haikuns hemland Japan har hans okonventionella haiku med dess sinnrika metaforer mötts med stort intresse. Det är ett stilgrepp man sällan ser i haiku och ofta av goda skäl, det är så lätt att diktformens nödvändiga koncentration släpper och motivet börjar spreta åt olika håll. Tranströmers metaforer har dock motsatt verkan, både i hans haiku och övriga poesi: dikten förtätas, mer kan sägas på mindre utrymme. Allt som en haikudiktare kan önska sig! Följande Tranströmer-haiku är i sammanhanget otypisk:

Ett par trollsländor

fasthakade i varann

svirrade förbi.

Den har inga metaforer, men visar på haikuns paradoxala styrka: att konkreta motiv som beskrivs tillräckligt uppmärksamt liksom per automatik manar fram djup symbolik. Trollsländorna – och tiden – drar snabbt förbi. Det enda vi har är detta ögonblick. Eller varandra. Ja och nu har jag redan sagt för mycket, som japanska haikukritiker ibland kan uttrycka det.

1677 skrev Bashô sin första haiku enligt en ny teknik, som sen blivit stilbildande:

När trädet fällts

ser stammens botten ut

som dagens måne.

”Dagens måne” är ett stående uttryck för den mellersta fullmånen om hösten. ”Efter att ett träd har fällts tycker Bashô att den blottlagda runda botten ser ut som en måne”, skriver Vargö. Distinktionen kan tyckas hårfin, men här är det inte frågan om en metafor. Både det fällda trädets runda snitt och fullmånen finns på plats. Samtidigt som det finns ett samband, och kanske en likhet.

Tekniken kallas tori-awase, ”att ställa samman”, och har blivit ett standardgrepp inom haiku ända sedan dess. Kanske fick Bashô idén från renku, där två verser kan ställas mot varandra på liknande sätt. Poängen är att ställa samman två motiv utan att förklara sambandet, vilket lämnas över åt läsaren att upptäcka. Det är därför haiku ofta sägs vara oavslutade och att dikten först blir färdig hos läsaren.

Tekniken är även vanlig i samtida internationell haiku, och kallas på engelska juxtaposition. Men den har sina risker. Diktaren tycker att det finns en sublim koppling som läsaren kanske aldrig upptäcker. Och kanske nu haiku inte är till för alla. Man måste kunna leva med osäkerheten att inte riktigt veta om något är genialiskt eller rätt och slätt obegripligt.

1684 skrev Bashô världens mest berömda haiku, kanske världens mest berömda dikt överhuvudtaget:

Den gamla dammen

en groda hoppar i

ljudet av vatten

Tusentals kommentarer och åtskilliga böcker har helt ägnats åt den lilla treradingen. Vargö förklarar att Bashô som så ofta annars var nyskapande och överraskade. ”Dittills hade de japanska poeterna endast förknippat grodor med deras kväkande, som ibland till och med kunde liknas vid oljud. Nu är det ett sofistikerat, nästan ohörbart ljud, som Bashô använder för att skapa en meditativ stämning.”

Haikun på Bashôs tid var ett spektakulärt popfenomen utan någon egentlig motsvarighet inom poesin varken förr eller senare. Förutsättningen utgjordes av den hypersnabba urbaniseringen i 1600-talets Japan, med halvmiljonstäderna Kyôto och Ôsaka samt världens då största stad Tôkyô med över en miljon invånare i spetsen. I teorin var Japan ett totalitärt ståndssamhälle enligt strikta konfucianska ideal, där varje samhällsklass skulle veta sin plats. Men i praktiken hade samhällsomvandlingen skett så brådstörtat och oplanerat att givna roller vändes upp och ner. Haikudiktningens popularitet berodde också på att den var ett slags undergroundkultur, där människor från skilda delar av samhället kunde mötas bortom den officiella ideologins artificiella barriärer.

På 1600-talet växte också de första stora städerna sedan Romarriket fram i Europa: London och Paris. Även om de bara var tiondelen så stora som de japanska metropolerna, erbjöd även de en perfekt mylla för kulturell blomstring och nyskapande.

Haikun har på senare år nästan explosionsartat spridits över hela världen. Det har sagts att den har blivit den första universella poesigenren. Med ”den andra urbaniseringen” – it-samhället och de sociala medierna – så når i varje ögonblick tusentals haikuister diktarfränder på andra sidan jordklotet. För poeter som Caroline Skanne, Anna Maris, Marcus Liljedahl och Kerstin Park har det blivit lika naturligt att skriva haiku på engelska som på svenska. Men även den som läser haiku på okända språk behöver inte stå handfallen tack vare de moderna översättningsprogrammen. Det har nu gått drygt tre sekler sedan Bashô. Var haikun befinner sig om trehundra år kan ingen sia.

Helsingborgaren Elmedin Kadric väljer att skriva haiku enbart på engelska. Det är dikter som på ett ögonblick släpper in omvärlden och samtiden på vid gavel. Där vi alla är nu:

August sun…

when war was fought

with water guns

roadside diner

the soldier buys himself

some time