Kultur

Helsingborgs stadsteater: "Romeo och Julia"

Teater
Gustav Berg och Oldoz Javidi ses i de båda titelrollerna Romeo och Julia.
Foto:
Abduljabbar "AJ" Alsuhili och Nicole "NicVive" Wiberg står för musiken i "Romeo och Julia" på Helsingborgs stadsteater.
Foto:

Regissören Peter Oskarson återvänder till Skåne med en uppsättning av "Romeo och Julia" som har en tydlig vision och målbild och som säkerligen kommer att göra en hel del teaterovana besökare mer vana. Kulturjournalisten Anders E Larsson var på premiären i Helsingborg.

"Romeo och Julia"

Av:

William Shakespeare

Regi:

Peter Oskarson

Scenografi och kostym:

Peter Holm

Musik:

Nicole "NicVibe" Wiberg och Malte "Cikada" Leander

scen:

Gustav Berg, Oldoz Javidi, David Sigfridsson med flera.

Premiär

Helsingborgs stadsteater 30/9, spelas till 3/11.

Det går inte att missa ingångsvinkeln i Peter Oskarsons uppsättning av "Romeo och Julia" i Helsingborg: vi befinner oss här och nu, stadsteatern befinner sig inte i en separat verklighet utan existerar parallellt med samhället utanför - ja, verkligheten kliver i själva verket rakt in på scenen. En scen som modellerats efter Shakespeares The Globe Theatre med en publik som omringar scenen och skådespelare som virvlar runt i salongen.

En helt logisk lösning, egentligen. Regissören Peter Oskarson, med dramaturgen Jan Mark som ständig följeslagare, har väl alltid inriktat sig på en teater med ett utåtriktat och upplysande tilltal alltsedan tiden på Skånska teatern under 1970-talet.

I sin helsingborgska "Romeo och Julia" piskar han på ensemblen som uppmuntras att spela fysiskt och bokstavligen klättra på väggarna och kräla i stoftet. Gustav Bergs Romeo Montán och Oldoz Javidis Julia Capo pumpar trovärdigt sina blixtförälskade tonårskaraktärer fulla med hormoner och skapar ett akut och tragiskt nav, kring vilket betydligt farligare galenskaper än kärleken får fritt spelrum.

Föreställningen har en utpräglad publikkontakt. Redan innan den börjar uppmanas vi att reagera på det som händer på scenen genom att heja på eller bua, Berg/Romeo ser på förhand ut en kvinna i publiken som får agera hans stora kärleksintresse (innan Julia dyker upp) och när Furstinnan (här spelad av den unga Sara Ingelstam-Franzén) skrider fram instrueras vi att ställa oss upp. Med andra ord bryter skådespelarna systematiskt den fjärde väggen - ett tecken, som tillsammans med tilltalet i Oskarsons och Marks nyöversättning och närvaron av hiphoparen Nicole ”NicVibe” Wiberg, tydligt visar ambitionen att nå en yngre, teaterovan publik.

Vad betyder det då med en teater som stirrar (den svenska) samtiden i ögonen? Med mikrofon i handen fungerar NicVibe, framför allt i första akten, som en rappande kommentator av det sceniska förloppet. Som sidekick har hon Clownen (Abduljabbar ”AJ” Alsuhili, fristadskonstnär i Helsingborg), tillhörande släkten Capos hov, som fyller i hennes strofer på arabiska.

En del av Oskarsons nutidsförankring är alltså att praktiskt involvera både den kvinnliga hiphopen och konstnärer i exil. I förlängningen blir de tydligaste trådarna i föreställningen hederskulturens konsekvenser, ett fenomen som ramas in av religiösa och patriarkala strukturer och föder kvinnliga offer, och machokulturens gängmentalitet - som göder dödsskjutningsstatistiken där unga män är överrepresenterade.

Som en del i Oskarsons utåtriktade tilltal stannas också handlingen upp ibland, mest slagkraftigt (o)roande (måhända lite övertydligt) blir det när Julias far (Ruben Lopez) klår upp sin dotter för att hon inte vill gifta sig med den rike kulmagegubben Paris (Tobias Borvin). Julias mor (Victoria Wikberg) undrar då ärligt: ”Är det så här vi vill visa upp vår familj? Misshandel, kvinnofridskränkning…”, varvid maken snabbt invänder: ”Måste vi alltid vara så PK?”. Ett replikskifte som fångar en del av samtidsdebatten.