Kultur

Helt vanligt och vänligt på Österlen

Kultur Artikeln publicerades

Karin Brunk Holmqvist ger plats i sina romaner för pigga sjuttio-plussare, vilket kulturskribent Camilla Carnmo uppskattar. Där- emot tycker hon att det ofta blir för harmlöst och enkelt.

”Kranvridarna” är Karin Brunk Holmqvists åttonde feel good–roman om Österlen. Hon är en oerhört populär författare, läst och utlånad och översatt till flera språk.

Ja, det vet ni säkert redan som läser det här. För min del är det här min första Karin Brunk Holmqvist–bok. Så utan att kunna jämföra vågar jag mig ändå på att säga att ”Kranvridarna” går i samma anda som de tidigare böckerna, av omslagstexten och författarens förord att döma.

”Kranvridarna” handlar om de ålderstigna invånarna i den trötta lilla byn Spjutstorp på Österlen.

I centrum står syskonenEdit och Hjalmar som bor kvar tillsammans i sitt föräldrahem. Edit är pensionär och Hjalmar har inte många år kvar han heller. Edit är med i vindrickar– och middagsgruppen Kranvridarna. Namnet syftar på bag–in–box–vinets kran och humorn kan väl sägas vara kännetecknande för hela boken. Författaren krånglar inte till det.

Bland de andra medlemmarna i Kranvridarklubben finns Gudrun, Edits bästa vän sedan barndomen. En enkel, rejäl och varm människa, med ”tokig” humor. Likaledes rediga Kerstin, samt Carita som har fräckheten att känna skillnad på vad olika viner smakar och alltså är märkvärdig och gör sig förmer. Något som inte uppskattas vare sig i Spjutstorp eller hos Karin Brunk Holmqvist.

Karin Brunk Holmqvist hyllar vanlighet och vänlighet.

Man ska vara snälloch inte göra sig till, inte ha för stora ambitioner utan vara nöjd med sin lott i livet. Samtidigt ska man se möjligheter att liva upp sin gamla by. Författaren beskriver en idyll där folk bryr sig om varandra, till skillnad från i stan. Ja, hon skriver detta rakt ut, så det råder inga tvivel om var de bästa människorna bor. (Även om inflyttade stabor också kan lära sig österlenskt sätt och vett.)

Det är enkelt och ja, förlåt, det är lite puttinuttigt. Det är en skyddad tillvaro där den stora världen håller sig på tryggt avstånd. Det är förenklat med platta karaktärer. Som i så många andra genreböcker. Och samtidigt, det är harmlöst. Det kanske inte är spännande, men det är en stunds underhållning. Och jag gillar hur boken skapar rum åt fnissiga sjuttioåringar.