Himlens eller helvetets förgård
Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar - gång på gång - i hennes romaner.
Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart? Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.
”Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst?”
Men har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller "De sista rummen"? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.
Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?
Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor - eller "människor" - finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat. Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig.
Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm. Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla - ja, skräck - för döden?
”"De sista rummen" är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.”
Hotellet med "de sista rummen" är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar - och mer än så, hon gestaltar - detta på ett alltför nära sätt.
"De sista rummen" är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.
