Kultur

Hipp, Malmö: "Angels in America"

Teater
Henrik Svalander och Mattias Linderoth i "Angels in America". Premiär på Hipp förra helgen, spelas till 27 oktober.
Foto:
Foto:

Trådarna från Aids-epidemins 80-talet finns kvar än i dag och när kulturjournalisten Anders E Larsson ser "Angels in America" är det också vår egen tid han ser. Det är en lika angelägen som aktuell pjäs.

"Angels in America"

Manus:

Tony Kushner

Regi:

Anders Lundorph

Scenografi:

Nicolaj Spangaa

scen:

Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Mari Götesdotter, Sven Boräng, Henrik Valander med flera.

Spelas på Hipp, Malmö till 27/10

Artikeln publicerades 3 oktober 2017.

Tajming har ofta en avgörande betydelse. Både utanför och innanför ett teaterhus väggar. Det gäller inte minst när klassiska verk ska sättas upp, Shakespeare såväl som en modern klassiker som Tony Kushners "Angels in America". Att sätta upp den här typen av pjäser, och få de att fungera, handlar om att hitta dragläget som gör de relevanta här och nu.

I fallet med Malmö stadsteaters aktuella uppsättning av "Angels in America" stirrar relevansen oss rakt i ögonen: Ronald Reagans amerikanska HIV-positiva 1980-tal låter sig i princip överföras på Donald Trumps USA 2017. Mannen som personifierar och länkar samman åttiotalet med idag är New York-advokaten Roy Cohn, en av huvudpersonerna i "Angels in America".

Cohn, som dog i AIDS 1986, var en högst verklig och inflytelserik person på den storpolitiska arenan: han hade både Trump och Rupert Murdoch som sina klienter och stod för en livsfilosofi där tillvaron i grunden är en maktkamp som ska vinnas, där allt handlar om vilken position personen i andra änden av telefonluren har.

Roy Cohn har numret till the first lady och i pjäsen sammanfattar han läget: ”Livet är en fasa, det finns ingen frälsning, den enda som kan frälsa dig är du själv”. I hans polariserade vinnare-mot-förlorare-värld kan aldrig egenskaperna ”snäll” och ”effektiv” mötas. Det här är för övrigt en syn på sakernas tillstånd som skildras i den aktuella tv-serien "Billions", ett tidstypiskt dokument över vår på många sätt hårdfört individualistiska nutid.

Så att sätta upp "Angels in America" just nu är mitt i prick. Men precis som i en del andra av Malmö stadsteaters brett anlagda uppsättningar på huvudscenen Hipp, är det något som saknas när det kommer till den sammantagna episka slagkraften. Kushners intelligenta text låter den grasserande AIDS-epidemin spegla yuppieerans machokyliga jagcentrering, han adderar konfliktytor mellan religion och sexualitet och drar trådar till flydda seklers pesthärdar.

Alla dessa tacksamma ingredienser skapar stora möjligheter att under tre akter och tre timmar spänna den dramatiska bågen allt hårdare, så att man som publik riktigt känner hur de existentiellt avgörande frågorna tornar upp sig i fonden och skjuter pjäsen framför sig. Men på Hipp är bågen alltför slak.

Skådespelarna gör ett styvt jobb. Fredrik Gunnarson skänker Roy Cohn nödvändig desperation, Mattias Linderoth spottar som den judiska bögen Louis ur sig relativiserande floskler om samhällsstrukturen för att dämpa sina skuldkänslor över att ha lämnat sin döende partner Prior och Mari Götesdotters valiumknaprande, mormonska hemmafru Harper blir allt bräckligare och dimmigare i sin mentala flykt från maken Joes (Sven Boräng) blottande av sin länge förtryckta homosexualitet.

Låtsnuttar med Depeche Mode, New Order, The Cure och The Smiths (all åttiotalsmusik var inte dålig) knyter ihop scenbildens växlingar mellan pjäsens parscener och det ökande antalet hallucinations- och drömsekvenser, som innehåller flera fina möten bortom tid och rum.

Med Tony Kushners framåtdrivande prosa som grund skapar regissören Anders Lundorph närvaro i enskildheterna, men den stora bilden uteblir.