Kultur

Inte endast föräldar får umgås med barn

Kultur
Foto:

Höstens uppmärksammade antologi "Ingens mamma" var en bok författare Gabriella Håkansson mest stort intresse läste. Hon är själv frivilligt barnfri, och har haft svårt att svara på frågorna hon har fått. Men man måste inte vara mamma för att få vara med barn.

Artikeln publicerades 7 december 2013.

En av höstens stora snackisar är boken ”Ingens mamma”, en antologi där tolv kvinnor skriver om varför de valt att inte få barn. Eftersom jag själv hör till de frivilligt barnfria så kastade jag mig över boken när den kom ut för några veckor sedan. Man vill ju veta hur andra tänker.

Och igenkänningsfaktorn var hög. De allra flesta verkade ha haft det som jag. Ett evigt tjatande: jamen när ska ni skaffa barn då, jamen när kommer ungarna då? Och sedan åren som går, den konstiga tystnaden. Det blev inget. Hon fick aldrig några barn.

En kvinna i antologin tyckte frågorna var så jobbiga att hon ljög och sa att hon inte kunde få barn, det var lättare så. Jag kan känna igen det. Barnafödandet är så inrotat i samhället att minsta avsteg betraktas som suspekt. Det måste vara något fel på den som inte vill ha barn. Smyglesbisk kanske. Eller sjuk. Definitivt barnhatare.

Själv minns jag precis hur det var när frågan kom upp första gången. Jag var sju år gammal och en faster frågade hur många barn jag ville ha när jag blev stor, och jag tänkte: jag ska inte ha några alls, jag ska ha hundar. Jag var redan då förbannad på att det bara fanns ett svar att ge och det svaret var liksom ett lackmustest på att man var normal. Men jag var inte normal. Jag ville inte ha några barn – varken då eller senare. Jag ville bli författare och resa och skriva, och vid sjutton års ålder hade jag gått och blivit emot äktenskap, lämnat svenska kyrkan och läste Gunnar Ekelöf.

Det dröjde lång tidinnan ödestimmen var slagen och jag vågade komma ut och säga till alla som det var: Jag vill inte ha några barn, det är inte det liv jag vill leva. När min senaste bok kom ut, som är en historisk äventyrsroman, påpekade en kvinnlig journalist att det var väldigt lite livspussel i den. Det stämmer, sa jag, jag har inga barn och är inte intresserad av livspusslet, jag skriver om andra saker. Det kändes jävligt skönt att kunna säga det.

Som så många andra i antologin har jag nu dragit en lättnadens suck över att de stora beslutens tid är över. Jag är snart fyrtiosex och kommer inte ha några barn. Jag är fruktansvärt glad att jag stått på mig och aldrig skaffat ungar, trots hårda påtryckningar från alla håll och kanter. Och nu när jag är gammal nog att se saken i retrospektivt ljus är jag också redigt förbannad – förbannad på alla de vuxna och kloka som hade kunnat stiga fram och berätta för mig att det finns andra sätt att förhålla sig till barn än det biologiska moderskapet.

För saken är ju inteden att jag inte tycker om barn, tvärtom, jag älskar dem och har alltid gjort. I dag är jag moster åt två underbara syskonbarn och ”tant Bella” åt en massa ungar i bekantskapskretsen och faktum är att jag viger en väsentlig del av min lediga tid åt barn. I den fördomsfulles ögon kanske det låter motsägelsefullt, men som barnfri är det en ren fröjd att få umgås med andras ungar. Det är kanske ett av de mest värdefulla inslagen i livet och jag önskar att jag hade förstått det tidigare. Jag önskar att någon hade berättat för mig att det inte handlar om huruvida jag själv ska skaffa unge eller inte, och att det finns andra sätt att vara med barn på. Men vem skriver om mostern, grannen eller kompisen i dessa kärnfamiljs- och reproduktionstider? Nej, nu handlar allt om inseminering och spermier.

Barnfria människor förutsätts vara ointresserade av ungar och de flesta skulle inte ens drömma om att barnlösa killen i lägenheten intill eller änkan i grannbyn skulle vilja ha hand om ens unge några timmar. Men varför inte? Är det inte dags att göra upp med de muggiga fördomarna om barnfria människor. Kanske längtar de båda efter lite barnsligt sällskap. Dags att fråga!

Dags att uppvärdera farmodern, grannfarbrorn och tanten som lägger ner en massa tid på andras barn, dags att lyfta fram mostern, svågern och kompisen som passar ungar, leker med barn eller på annat sätt knyter an till de små och gör livet större och roligare för alla. Sluta tala spermier. Sluta tala moderskap. Börja tala om familj i större och vidare mening. För ärligt talat: hur många föräldrar önskar inte att någon annan tog hand om deras barn ibland?