”Jag tror inte på läkemedel. Jag tror faktiskt att man kan må bättre på andra sätt.”
Vid något tillfälle måste jag ändå ha somnat för när jag vaknar är det morgon och en ny man sitter framför mitt draperi och gäspar. Jag sätter mig upp och drar lakanet och filten närmare kroppen. Ali II vänder på sig och tittar på mig genom glipan i draperiet.
”Snart frukost”, säger han och ler.
Allt på den här avdelningen tycks kretsa kring måltiderna. Medan han står med ryggen vänd mot mig vid dörren lyckas jag trots allt kissa den här gången. Jag har fortfarande samma kläder på mig som igår och de är nu skrynkliga och känns lite klibbiga och unkna. Mina tänder är dessutom ofräscha och armhålorna svettiga. Tyvärr verkar inte svensk psykiatrivård dela ut små väskor med miniatyrtvålar, tandborstar och tandkräm som man får på vissa flyglinjer.
Två kvinnor kommer in med vagnar och dukar upp frukosten. Genast strömmar människor ut ur sina rum igen. Nu när jag är omringad av andra tycker visst Ali II inte att jag utgör något hot längre och jag befinner mig plötsligt vid ett bord med tre främlingar, varav en är den långhåriga tjejen som tittade på mig kvällen före.
”Hej”, säger hon.
”Hej”, säger jag glad och lättad över att äntligen ha kontakt med någon som inte är en skötare.
De två männen vid vårt bort fortsätter att äta sin frukost utan att säga någonting. En är smal och skallig och den andre har brunt skägg och ser ut som om han borde vara mellanstadielärare.
”Vad fick du?” frågar den långhåriga tjejen.
Hon har dålig hy och potatisnäsa och hennes ögon är snälla och varma.
”Ursäkta?” frågar jag.
”Vad fick du?” upprepar hon. ”För medicin?”
”Ingenting”, säger jag.
”Jag är på Cipramil”, säger hon glatt. ”Och Flouxetin. Ibland Voxra. Men nu har jag ingen mens längre.”
”Det låter inte bra”, säger jag.
”Zyprexa”, mumlar den skalliga mannen med munnen full av skinkmacka.
”Blir du inte torr i munnen av Zyprexa?” frågar den andra mannen. ”Jag var tvungen att byta till Mirtazapin. Hellre lös i magen än torr i munnen.”
Ytterligare en patient ansluter sig till både vårt bord och diskussionen.
”Jag gillar Xanor.”
”Lyrica är bra men läkarna har slutat skriva ut den så mycket.”
”225 gram Venlafaxine har funkat bäst för mig.”
”Usch, nej, inte för mig. Jag blev helt tom i huvudet av den.”
Alla ser plötsligt upplivade ut av att prata om sina mediciner och deras olika biverkningar.
”De kommer säkert att ge dig Cipralex”, säger tjejen till mig med ett leende. ”Till att börja med.”
”Jag vill inte ta några läkemedel”, säger jag.
Alla tystnar och stirrar på mig. Den skäggige mannen ser generat ner i bordet.
”Men …”, börjar tjejen och ser plötsligt förskräckt ut. ”Men det måste du.”
”Jag tror inte på läkemedel”, säger jag.
”Men …”, säger tjejen för tredje gången. ”Då kommer du inte … de kommer inte …”
”Jag tror faktiskt att man kan må bättre på andra sätt”, säger jag. ”Som genom motion och att vara utomhus mycket och att äta hälsosamt. Och att läsa böcker istället för att titta på för mycket tv.”
De andra patienterna fortsätter att stirra på mig.
”Helt ärligt, skulle inte alla här må bättre av att gå på ett motionspass på Friskis & Svettis än att ta all den där skiten som ni pratar om?” fortsätter jag. ”’Genom en sund kropp till ett sunt sinne’ och så vidare? Även om det låter farligt nära ett nazistmotto.”
Mannen med skägget reser sig och lämnar bordet med sin tallrik.
”Kalla mig galen”, säger jag lite argt.
”Varför är du här då?” frågar den skallige mannen.
”Eftersom jag är en hycklare och aldrig följer mina egna råd”, säger jag. ”Precis som att jag är feminist men ändå drömmer om att vara någons lyxhustru iklädd Barbiekläder ibland. Och som att jag hatar Putin men emellanåt ändå tycker att han kan vara lite sexig. På ett sådant här ’sträng chef som vill att jag ska ta diktamen på hans knä’-sätt.”
De två Ali kommer med brickor fyllda av små vita plastkoppar. Alla de andra patienterna lyser upp när de får sin kopp som det ligger olika sorters piller i. Lydigt sväljer alla sin medicin innan de flesta börjar plocka undan sina frukostsaker och försvinner in på sina rum igen.
Till min förskräckelse märker jag att draperiet runt min säng har plockats bort under frukosten vilket betyder att jag inte har någonstans att gömma mig från de andra patienterna längre. Så nonchalant som möjligt strövar jag till fönstret för att titta ut. Himlen är grå och ett snöregn faller utanför. Jag ser en kvinna skynda förbi med en Pressbyrånpåse och en höggravid kvinna som går långsamt med benen brett isär. Bredvid henne traskar en man som stirrar ner i sin mobiltelefon. I den stora byggnaden mittemot är lamporna bara tända i ett par av rummen och i ett av dem ser jag en sjuksköterska sitta framför en dator. Till slut inser jag att jag inte kan fortsätta stå vid fönstret eftersom det inte finns något att titta på. Men jag har lyckats döda precis två minuter. Istället sätter jag mig på soffan framför tv:n som tyvärr är avstängd. Fjärrkontrollen syns inte någonstans. Förmodligen klarar inte galna människor av fjärrkontroller heller.
”Maja Karlsson?” frågar plötsligt en röst med en östeuropeisk accent.
Det är liten kvinna i en grön stickad tröja.
”Ja”, säger jag.
”Du kan komma med mig”, säger hon.
*
Jag följer kvinnan till ett av rummen i korridoren. När jag kommer in stänger hon tyst dörren bakom mig och visar att jag ska sätta mig på stolen mitt i rummet. Framför mig sitter en bred man med persisk härkomst omringad av tre kvinnor. Istället för läkarrock har han en ljusblå skjorta med en massa pennor i bröstfickan och beige, billiga skor som ser ut att vara för små. Kvinnan med den gröna tröjan ansluter sig till de andra så att mannen nu har två kvinnor på varsin sida. Alla ler snällt mot mig och sitter helt stilla. Det hela påminner om en kuslig polyamorös kult.
”Har jag blivit utvald?” frågar jag med upprymd röst. ”Den riktiga Jesus, han med blont hår och blåa ögon, var faktiskt för polygami.”
”Hej Maja”, säger mannen. ”Jag är Saman. Läkare här.”
”Hej”, säger jag och ser att de inte fattade mitt skämt.
De fyra kvinnorna presenterar sig inte utan fortsätter bara le mot mig. Jag sätter mig på stolen mittemot dem.
”Hur mår du idag?” frågar Saman.
”Bra”, säger jag.
Kvinnorna fortsätter att titta på mig och le.
”Varför är jag här?” säger jag.
”Din KBT-terapeut tyckte att du borde komma hit.”
Jag visste det: det var Ronja!
”Hon är väldigt orolig över dig”, fortsätter Saman.
”Det är hon som borde vara här istället för jag”, muttrar jag.
”Varför då?” frågar Saman.
”Det är vansinnigt att klä sig som hon gör. En människa som förespråkar mental hälsa borde inte vara tillåten att ha skotskrutiga byxor och turkos blus på sig.”
”Hon sa att du sagt att du skulle döda dina föräldrar.”
”För det första så var det ett skämt och för det andra så borde någon göra det”, säger jag. ”Ingen har ändå någon nytta av dem längre. Och de har inte varit sig lika sedan Se & Hör blev Hänt i veckan. De kom aldrig över chocken, stackarna.”
Saman bläddrar i sina papper.
”Jag ser att du är ståuppkomiker”, säger han.
”Japp”, säger jag.
”Jag antar att dina föräldrar var mot ditt yrkesval.”
Jag skakar på huvudet.
”De har stöttat mig hela tiden vilket bara visar deras grymhet”, säger jag. ”Vilken sorts sadister skulle önska ett sådant öde för sitt barn?”
”Skyller du dina ’problem’ på dem?” frågar Saman.
De fyra kvinnorna fortsätter att betrakta mig med sina fromma leenden.
”Jag försöker att skylla allt på mina föräldrar”, säger jag. ”Som kriget i Syrien. Och mördarsniglar.”
”Så du är inte nära dem?”
”De flyttade till Playa del Inglés på Gran Canaria för tio år sedan och har blivit världens hälsofreak och ohälsosamt positiva. De bor i en pytteliten vit bungalow och har börjat uttala paella på ett väldigt irriterande sätt – så: nej”, svarar jag.
Saman börjar läsa från ett av sina papper igen.
”Ronja skrev även att du sagt att du ibland känner för att begå självmord”, säger han. ”Speciellt under mötet ni hade igår. Hon uppfattade dig som mycket suicidal då.”
”För det första var igår ett enda stort missförstånd”, säger jag. ”Ronja har klart och tydligt överdrivit vad som hände. Eller missförstod det hon … såg och det som … hände. Och för det andra: Vem känner inte för att begå självmord lite då och då? Självmordstankar är den nya avokado på glutenfritt bröd-mackan.”
”Lider du ofta av depression?”
”Bara när jag känner mig väldigt nere”, svarar jag.
Saman tar en av pennorna ur sin ficka och börjar föra anteckningar.
”Känns det som om du har sovit för mycket, eller för lite, på den senaste tiden?”
”Det känns som om jag har sovit med för lite män den senaste tiden. Eller kvinnor för den delen om jag lutade åt det hållet, men det gör jag inte vilket är synd eftersom penisar – om man verkligen tänker på dem som objekt – är ganska äckliga och fula. Vilket, förresten, inte är något man borde påpeka precis innan man ska ha sex med någon för första gången. Tro mig.”
Saman fortsätter att skriva.
”Har du upplevt att du har haft svårare att fatta beslut den senaste tiden?”
”Ja. Jag menar: nej! Eller ja. Nej. Kanske. Jag kan inte bestämma mig”, säger jag och gör sedan min perfekta imitation av Faye Dunaway medan hon blir örfilad av Jack Nicholson i slutet av Chinatown: ”My sister, my daughter, my sister, my daughter!”
Alla tittar på mig med ansikten som frågetecken vilket får mig att undra om någon på det här sjukhuset överhuvudtaget tittar på filmer.
”Känner du dig någonsin tom?” fortsätter Saman.
”Nej, men en kille anklagade mig en gång för att vara ytlig när jag gjorde slut med honom. Som om det var mitt fel att han var ful och fattig.”
”Har du någonsin skadat dig själv?”
”Du menar som att skära mig i låret eller något sådant?” frågar jag. ”Jag testade det faktiskt en gång – precis som jag en gång prövade på att gilla frijazz – men om sanningen ska fram så var det bara en gång eftersom det gjorde riktigt, riktigt ont. Nästan lika ont som det gjorde att lyssna på frijazz.”
Kvinnan i den gröna tröjan ler mot mig.
”Hör du röster?” frågar Saman.
”Nej, jag GÖR röster”, säger jag och kan för en gångs skull inte låta bli att le åt ett av mina egna skämt. Ingen annan ler åt min snabba och smått geniala ordvits. Saman betraktar mig.
”Gömmer du dig bakom din humor, Maja?” frågar han betänksamt.
”Nej”, svarar jag. ”När jag gör mina ståuppshower insisterar arrangörerna vanligtvis på att jag ska stå rakt framför publiken. De är rätt så stränga med den regeln.”
Ingen säger någonting och jag undrar om det är ett trick för att få mig att prata mer. Vilket tyvärr fungerar eftersom jag inte klarar av tystnader när jag träffar nya människor.
”Ibland kanske jag är deprimerad”, erkänner jag. ”Och det var därför jag började gå till Ronja. Att vara ståuppkomiker och på resande fot nästan hela tiden kan vara lite påfrestande ibland. Speciellt när SJ-tåget från Stockholm är försenat igen på grund av en ’olycka’ men de förklarar aldrig vad den där olyckan består av och sedan börjar man undra om det var för att det förra tåget från Stockholm också blev försenat och alla slutligen FICK NOG och började mörda varandra i stil med Negan i The Walking Dead. Eller när man sitter i något hotellrum i Hudiksvall som stinker friterad mat och känner sig så ensam att det blir svårt att andas. Och så blir jag alltid förstoppad när jag reser så det slutar med att jag bara kan få ut små hårda harpluttar. Om ens det.” Jag harklar mig lite. ”Fast jag kom snabbt till insikten att KBT inte är för mig. Bara för att jag får käcka små hemläxor av min terapeut betyder det inte att jag kommer att må bättre. KBT är väldigt överskattat. Men jag kan försäkra er om att jag är okej. Även om jag kanske är deprimerad ibland så fungerar jag.”
”För tillfället”, säger Saman och får mig att låta som en gammal rostig bil man klappar på motorhuven medan man muttrar något om att ”fortfarande ha några mil” i sig.
”Och är tanken att jag ska bli mindre deprimerad på det här stället?” frågar jag och fnyser till.
”Dina ståuppshower handlar visst mycket om att försöka begå självmord”, säger Saman. ”Och depressioner.”
”Inte så mycket om depressioner”, rättar jag. ”Mest eftersom det inte finns något tråkigare än att lyssna på någon som klagar på att de är deprimerade. Det eller någons barndom eller en ’konstig dröm’ de hade häromnatten. Och dessutom finns det inte mycket humorvärde i att inte tvätta håret och lägga sig klockan sju varje kväll. Andra psykiska sjukdomar är så mycket roligare. Jag kände en tjej en gång som hade en galen farbror som brukade gömma smör över hela huset och trodde att han fick meddelanden från Satan på ovansidan av sina händer. Sådant är så mycket mer användbart för en ståuppkomiker. Vad skulle jag inte ge för att vara schizofren, det skulle vara rena komediguldet.”
”Hur gammal var du när du försökte begå självmord första gången?” frågar Saman.
”Nio”, svarar jag. ”Det var efter en ganska deprimerande jul.”
”Nio är väldigt ungt för sådana tankar och handlingar”, säger en av kvinnorna.
Jag väljer att ignorera hennes kommentar.
”Jag uppskattar att ni är oroliga men jag är verkligen okej. Och dessutom har jag flera väldigt, väldigt viktiga shower som jag snart måste göra”, ljuger jag. ”Ute. I riktiga världen. Och därför kan jag verkligen inte stanna här. Så tack för omtanken och hjälpen men…”
”Har du sökt hjälp förut?” avbryter Saman mig.
”Ja”, säger jag och suckar. ”När jag var i tjugoårsåldern. Men läkaren kunde inte förstå att någon som var ung och kroppsligt frisk kunde vara deprimerad. Han kunde lika gärna ha hållit upp en ’Jag förstår inte depression’-skylt.”
Alla är tysta i ett par sekunder.
”Vilket så klart borde ha lett till att jag höll upp min egen skylt”, fortsätter jag. ”En där det stod: ’Varför håller du upp skyltar?’ Kan ni inte bara låta mig åka hem? Det finns säkert mer behövande patienter än jag.”
Saman börjar än en gång skriva något i sina papper.
”Jag kommer att sätta dig på Citalopram”, säger han.
En av kvinnorna bredvid nickar.
”På vad?” frågar jag.
”Citalopram.”
”Men jag vill inte ta några läkemedel”, säger jag.
Saman tittar på mig.
”SSRI, eller specifika serotoninåterupptagshämmare, kommer att hindra att serotonin återupptas i nervcellerna. De är så kallade lyckopiller. Bra för dig.”
Jag försöker att hålla gråten borta från rösten.
”För det första, sist någon gav mig ett ’lyckopiller’ så dansade jag fem timmar i sträck och lovade sedan evig kärlek till en rumänsk taxichaufför som påstod att hans bror ägde en läderfabrik utanför Bukarest där jag sa att jag absolut ville jobba efter att vi gift oss”, säger jag. ”Och för det andra har jag inget emot att mina nervceller återupptar serotonin. Eller, jag kan jobba på att de inte gör det. Snälla, tvinga mig inte att ta läkemedel.”
”Det här är för ditt eget bästa”, säger Saman. ”Vi bedömer din situation som så pass allvarlig.”
”Så jag kommer inte att få åka hem ifall jag inte tar dem?” frågar jag förfärat.
För första gången ser Saman på mig och ler.
Info: Emmy Abrahamsons nya roman ”Hur man gör succé på dårhus” har recensionsdag i mitten av april. Den ges ut av Albert Bonniers förlag.
